We're the government - and you're not

En underhållande film om hur man är en god amerikan.

Den personliga integritetens död

Detta har varit en mörk dag för den personliga integriteten, och vi är nu ett steg närmare övervakningssamhället. Jag är uppriktigt besviken, framför allt eftersom det bara var vpk och miljöfascisterna som var emot. Läs mer här.

Om vi ändå hade en sån kung i Sverige...

Den spanske kungen Juan Carlos bad tydligen Hugo Chavez, Venezuelas otrevliga kommunistpresident, att hålla käften, och det offentligt. Eloge till Juan Carlos, kul att se att det finns några vettiga monarker kvar i Europas kungahus! Läs mer här.

Regeringens klarast lysande stjärna

Nya högersossar till trots - regeringen har i alla fall ett statsråd jag inte vill avsätta (ok, man kanske kan sträcka sig till att inkludera fler, men det var väl lite av ett stilgrepp från min sida). Jag tänker - förstås - på utrikesminister Carl Bildt. Inte nog med att han är en utrikesminister av högsta internationella klass med mycket pondus i de frågor han sysslar med, han är rolig dessutom. I en intervju i dagens SvD svarar han följande på frågan om han skall ge ut sin blogg som bok:

Linda Skugge, som väl inte tillhör min intimare umgängeskrets, har gett ut sin blogg på bok. Hon skickade över den till mig och tyckte att jag skulle göra samma sak. Jag vet inte om det är så intressant, och jag vet inte om hennes är så intressant heller.

Om moral, djurs rättigheter och Robert Nozick

För närvarande läser jag Harvard-filosofen Robert Nozicks praktverk inom den politiska filosofin, Anarchy, state and utopia. Nozick var anhängare av den s.k. naturrätten (han låg bakom vad man skulle kunna kalla en naturrättens reinkarnation i och med denna bok). Naturrätten utgår från, i motsats till rättspositivismen, att alla människor föds med ett antal fri- och rättigheter, som är objektivt sanna, som inte får kränkas. Därav existerar alltså en moral.

Självfallet måste moralen utforskas och rättfärdigas, varför Nozicks bok består till en icke obetydlig del av moralfilosofi, snarare än politisk filosofi. Denna är dock ett medel för att nå fram till målet, nämligen de slutsatser han drar av hur samhället bör vara beskaffat. En stor del av resonemanget i bokens tredje kapitel upptas av en diskussion kring djurens värde i förhållande till människan (detta är dock inget självändamål för Nozick, utan snarare ett sätt att nå slutsatser rörande moralfilosofin).

För det fortsatta resonemanget kan påpekas att Nozick finner människan mer högtstående än övriga djur, dock inte alls i samma utsträckning som den rådande samhällsnormen, och detta på moraliska, och vad kan man kalla dem?, evolutionära grunder. Människan har mer vittgående rättigheter än övriga djur, på grund av att vi kan planera vår framtid, vi kan handla moraliskt och vi kan tänka abstrakt, vilket gjort att vi utvecklats på ett helt annat sätt än övriga djur. Vi kan även förnimma vårt liv på ett klarare sätt.

Flertalet filosofer, däribland Nietzsche, stödjer maximen "Might is right". Med detta synsätt har vi egentligen inga problem alls med hur vi skall se på djurens rättigheter. Har vi lyckats sätta oss över djuren, kan vi göra vad vill med dem, så länge de inte sätter sig över oss. Trots att Nietzsche menade att hans übermensch skulle sätta sig över moralen, dryftar jag till att säga att detta är ett moraliskt ställningstagande, på samma vis ateism är en trosuppfattning. En moralisk uppfattning, som till exempel Might is right, måste enligt min mening verka allmänt (och vara objektivt sann, precis som naturrätten) för att inte förlora sin status som moralisk uppfattning. Annars reducerars den till, i bästa fall, en sekulär dogm, om inkonsekvensen i dess tillämpning inte på något sätt kan rättfärdigas.

Alltså måste en moralisk uppfattning vara genomgående tillämplig rakt igenom. Vi kan göra en analogi i en stickad tröja. Den stickade tröjan (alla situationer där den moraliska uppfattningen är tillämplig) är stickad av ett garnnystan (den moraliska uppfattningen) i en speciell färg, som bara fanns på just det garnnystanet. För att den moraliska uppfattningen skall vara just en moralisk uppfattning, och inte något mindre, måste tröjan vara stickad uteslutande av garntråd från just det garnnystanet, annars skulle delar av tröjans färg avvika från ursprungsfärgen.

Därför kan inte Might is right vara tillämpligt i vissa situationer, och inte i andra. Visst, man kan tänka sig en variant av Might is right, där Might is right så länge man inte åstadkommer en viss mängd lidande på en annan levande varelse, men det förändrar inte det jag sade ovan. Avsteg måste fortfarande rättfärdigas.

Nåja, till saken. Robert Nozick hade knappast velat skriva under på moraluppfattningen Might is right. Det är verkligen inte förenligt med naturrätt eller individualim för den delen heller (däremot är det högst förenligt med fullständig socialdarwinism). Jag anser dock att han på ett sätt gör det i sitt resonemang kring djuren, och deras rättigheter, och detta på grund av att han sätter upp kriterierna för hur hierarkin mellan människor och djur skall bestämmas. Varför skulle just de saker människan visat sig lämpade för (abstrakt tänkande med mera) vara det normgivande i hierarkiskapandet (varför skall vi ens ha en hierarki överhuvudtaget kan man ju också fråga sig)?

Anledningen till att dessa egenskaper skapar hierarkin är just för att vi människor tagit oss dit vi har, tack vare dessa egenskaper, och detta ger oss makten att bestämma detta utifrån våra egna preferenser. Might is right, alltså.

Jag menar alltså att man genom att skapa denna hierarki mellan djur och människor stödjer moraluppfattningen Might is right, och för att denna skall upphöjas till moraluppfattning skall den tillämpas rakt igenom. Annars är det en sekulär dogm. Om man bara tillämpar Might is right i detta sammanhang (eller vilket annat sammanhang som helst, poängen är att det är isolerat), innebär det att man tillämpar en annan sekulär dogm, som man kallar moraluppfattning, inkonsekvent, därav är ingendera en moraluppfattning, eftersom det inte går att rättfärdiga ett avsteg från principen Might is right, om man tillämpar det i just det här fallet. Jag ser i alla fall inget sätt att rättfärdiga avsteget i detta fall.

Det är förvisso möjligt att Nozick rättfärdigar resonemanget, men i såna fall har jag ännu inte läst det.

Ovanstående resonemang kan ge bilden av att jag är rakt igenom kritisk till vad Nozick framför i boken. Inte alls - jag instämmer i merparten av vad som framförs, men snarare på pragmatisk grund än moralisk (jag är trots allt i det närmaste nihilist). Nozick var en man jag beundrar, och efter att ha läst en bra bit in i Anarchy, state and utopia, tror jag att jag kommer att beundra honom än mer när jag läst färdigt boken. Rekommenderad läsning!

Det här är ännu sorgligare...

Här är ett exempel på en av våra folkvalda. Notera den oöverträffade språkliga nivån, och logiken bakom hennes argumentation. Se till att läsa hennes svar på kommentarerna till inlägget, min favorit är den om Mammon. Vart är det här landet på väg, egentligen?

Schlagerfestivalen nästa?

Det här är verkligen bara sorgligt.

Nattens tredje inlägg

Jag bryter trenden denna natt, och skriver ytterligare ett inlägg. Jag är förbannad på norrbaggarna. Just nu är jag oerhört glad att vi sedan 1905 varit av med dem.

Min vana trogen läste jag SvD strax efter att den landat i min brevlåda, och kommer fram till näringslivsbilagan. Där återfinns en artikel om Norges nya jämställdhetsminister, Manuela Ramin-Osmundsen, som KVOTERATS in i den norska regeringen. Mycket av artikeln handlar om en norsk lag som träder i kraft 1 januari, som jag hitintills haft förmånen att inte känna till.

Lagen går ut på att alla publika bolag (alltså i realiteten de allra flesta bolag som inte är fåmansbolag) i Norge senast den 1 januari skall ha minst 40% kvinnor i sina styrelser. Annars kommer de att TVÅNGSLIKVIDERAS!

Vad jag önskar att jag innehade aktiemajoriteten i ett stort norskt bolag, som anställde tusentals norrmän, och att den styrelse jag valt råkade bestå av minst 61% män. Jag hade vägrat utse ny styrelse på dessa premisser. Hade varit intressant att se hur norska regeringen skulle tvångsupplösa mitt bolag, och göra tusentals landsmän arbetslösa, p.g.a. en lag som strider mot en oerhört grundläggande princip i en demokrati, nämligen föreställningen om att alla människor är lika mycket värda.

Det som gör mig mest förbannad av att läsa artikeln om Norges nya jämställdhetsminister är hennes svar på frågan "På vilket sätt har du själv blivit mest diskriminerad?", efter att hon berättat att hon blivit diskriminerad p.g.a. sitt kön, sin hudfärg och det faktum att hon är invandrare. Efter ett slingrande svar har hon mage att tillägga: "Det som är poängen är att diskrimineringen drabbar dig på områden du inte kan göra något med. Den är sårande för att du drabbas för att du är den du är." Jaha? Och det är inte förnedrande att kvoteras bort, till förmån för någon som har sämre meriter än du, bara för att du är man? Så det är inte diskriminering? Fullkomligt idiotiskt!

Jag menar inte att män, etniska svenskar, heterosexuella [fortsätt att införa alla s.k. "samhällsnormer" du kommer på] är bättre lämpade än kvinnor, invandrare, [inför valfri s.k. "normavvikelse"] på att sitta i en styrelse eller utföra vilka sysslor som helst som inte är direkt betingade till normen (män är t.ex. inte speciellt lämpade för att föda barn), självklart inte! Men det är ju genom att hålla på och kvotera på det här vämjeliga viset man skapar skillnader mellan grupper. Den ena gruppen ("normgruppen") drabbas antagligen av antipati gentemot den andra ("normavvikelsen"), medan man präntar in i den andra gruppen att bara för att de avviker från "normen" är de så svaga att de måste ha lagstiftarens hjälp för att lyckas komma in i t.ex. en bolagsstyrelse.

Merit går före allt annat!

I just det här fallet inskräks också äganderätten. I ett aktiebolag är det aktieägarna som skall utse styrelse, baserat på vad de tror är bäst för företaget. Om det skulle råka vara så att den styrelse de utser består av 100% av män, transvestiter, invandrare eller kvinnor är väl fullkomligt irrelevant?

Om det de facto råder s.k. "gubbvälde" i styrelsena i Norge, innebär det troligen att många av de kvinnor som kvoteras in saknar erfarenhet av styrelsearbete och fullvärdiga meriter, då det i näringslivet med största sannolikhet formligen kommer att dammsugas efter kvinnor att få in i styrelserna. Det är som att säga att "nu ska 40% av alla ingenjörer få sparken, så att vi istället kan fylla deras platser med jurister!". Detta kommer onekligen att skada de norska bolagen.

Jag hoppas innerligt att denna genushysteri inte får fotfäste i den svenska regeringen (varken nu eller 2010, vilken regering som än sitter då)! Att från en regerings sida införa sanktioner (i detta fall ett bolags död) för att inte diskriminera på industriell skala är i mina ögon motbjudande. För kvotering är inget annat än diskriminering. Diskriminering i allra högsta grad.

Underbart citat

"Att kyssa en rökare är som att slicka ett askfat", stod det i reklamen förr. "Att kyssa en antirökaktivist är som att slicka Mussolinis stövlar", säger Åsiktsmaskinen.

En politisk vildes bryderier

Jag är en politisk vilde. Förvisso stöder jag den sittande regeringen i brist på ett bättre alternativ inom svensk politik men svensk politik består av en sällsynt brist på mångfald, och ideologiska skillnader är tyvärr ett minne blott.

I riksdagen idag har vi sex socialdemokratiska partier. Det sjunde, och detta skall de egentligen ha en eloge för (må vara att det är den enda eloge jag någonsin kan ge detta parti), vpk, är det enda partiet i riksdagen som skiljer sig rent ideologiskt från resten. Resten består av en formlös röra av socialliberalism, och socialliberalism är i min mening en otäckt avart, sprungen ur fusionen mellan liberalism och en del socialistiska idéer. I ett litet antal sakfrågor kan man finna skillnader, men dessa är av obetydlig magnitud. Sen att ena sidan är bättre på vissa saker, som att sätta folk i arbete, är irrelevant, eftersom samhället i grund och botten är det samma, oberoende av vilket av riksdagspartierna man röstar på, bortsett från vpk. Och vpk är förstås uteslutet för min del att rösta på, eftersom de står för raka motsatsen av det samhälle jag vill skapa.

Fram till att jag var i 15-års åldern titulerade jag mig moderat. Jag var till och med medlem i MUF, låt vara att jag inte var speciellt aktiv, men jag kände mig någorlunda hemma i partiets värderingar. Jag minns inte varför jag, på den tiden, valde att gå ur MUF och börja titulera mig "oberoende liberal" istället. Det var ett par år innan nya moderaterna lanserades, men kanske hade förändringen börjat redan då. För övrigt borde de inte kalla sig "Nya Moderaterna"."Nya Högersossarna" vore mer i enlighet med verkligheten.

Alla de gamla paradfrågorna för det gamla moderata samlingspartiet är borta. Individen har hamnat ur fokus, den svenska modellen förespråkas av arbetsmarknadsministern (och de övriga moderata stadsråden är jag rädd), man är för hyresreglering, man anser sig vara ett "feministiskt" parti (kan tilläggas att moderaterna troligen kommer att börja kvotera in kvinnor i partiledningen efter stämman i Gävle på torsdag) och de statliga monopolen på spel, alkohol och apotek verkar stanna. Man höjer punktskatter på tobak och straffar människor för att de behandlar något de äger, nämligen sin kropp, vårdslöst. Ekonomiskt sett har de gått från visionen om en fri marknad (något som kanske inte är den äldsta paradfrågan precis, Moderaterna var ju, i sann konservativ anda, länge ganska protektionistiska av sig) till förmån för rådande ekonomiska system. Ekonomi och stat är lika oförenliga som kyrka och stat. Måste vi vänta till nästa millinieskifte innan vi får se den separationen också?

Övriga borgliga partier skiljer sig egentligen inte på så många punkter. Kristdemokraterna har kvar vissa av sina ärkekonservativa värderingar, även om de mer och mer sållar sig till ledet. De vill visserligen sänka vissa av straffskatterna, men är för t.ex. Systembolaget. Folkpartiet, som kallar sig "Sveriges enda liberala parti", har visserligen en del tämligen vettiga företrädare, men är en ulv i fårakläder, då de flesta folkpartister jag stött på gärna lägger till prefixet "social-" på ordet "liberal". Partiet är även drabbat av en högst otrevlig feministfalang som är för kvotering i alla dess former, må det vara föräldraledighet eller sammansättningar i bolagsstyrelser för bolag inom privat och offentlig sektor. Centerpartiet står ut lite rent arbetsmarknadspolitiskt, då de vill "modifiera arbetsrätten" (det är ju märkligt att c, som för ett decennium sedan var ytterst nära att bilda regering med s, är det enda riksdagspartiet idag som driver den frågan). Vidare är de för ett federalt Europa, men samtidigt driver de decentraliseringstanken in absurdum. Dessutom får miljön för stor plats i deras politik. I vissa avseenden är de obehagligt lika mp.

Då återstår frågan vad göra? Vad göra för att på något sätt få min röst hörd i denna socialliberala sörja? Att stödrösta på ett regeringsalternativ för att det är mindre dåligt än det andra är ingen gynnsam situation. Jag har svårt att förstå varför inte ett gäng "gamla" moderater hoppade av och bildade ett riktigt borgligt parti i samband med omdaningen av moderaterna.

Det finns dock många frihetliga krafter i Sverige idag, som är betydligt mer liberala än fp någonsin kommer att bli. Jag tänker på t.ex. Timbro, Magasinet Neo m.fl. Dessutom finns en del personligheter inom de borgliga partierna som står ut som betydligt mer frisinnade än sina partikamrater, t.ex. Fredrick Federley (vad gör han i c egetligen?) och Ulrika Karlsson (m). Varför finns det då inget frihetligt parti?

Manifestet

Som jag nämnt i tidigare inlägg är inte tanken med denna blogg att diskutera politik. Jag kan dock i dagsläget inte undgå detta ämne, som för var dag som går griper mig och håller mig allt närmare dess barm. Å andra sidan kanske detta inlägg kommer att handla mer om filosofi än politik, det återstår att se. Nåja, jag tänkte i alla fall ta upp den mest fundamentala grundtanken som påverkar hur jag ser på politiska frågor. Den är knappast orginell, men de praktiska slutsatserna jag drar av det hela skiljer sig tämligen markant från vad som idag ändå måste betraktas som samhällsnormen. Grundtanken kan egentligen sammanfattas med ett ord:

FRIHET

Vill man definiera det närmare kan man gå så långt som att säga "individens frihet". Oroa er inte, jag skall inte predika för moderaterna eller för Laissez-Fair (även om jag tror på åtminstone det senare), jag tänkte snarare reflektera lite kring det hela.

Utgångspunkten i diskussionen måste vara "vad är frihet", d.v.s. en definition av begreppet (begreppet har smutskastats diverse regimer - som de flesta andra begrepp av samma kaliber, jmf "rättvisa"). Självfallet torde begreppet vara subjektivt, som allt annat. Jag menar dock att frihet, i politisk bemärkelse, existerar då dessa kriterier är uppfyllda:

I. Frihet utgår från individen. Ett kollektiv kan aldrig uppnå tillnärmelsevis samma mått av frihet som individen kan.
II. För att sann frihet skall existera skall individen ha total bestämmanderätt över beslut som påverkar bara henne själv.
III. Friheten kan tas ifrån individen genom kollektivet för att förhindra att andra människors frihet inskränks p.g.a. individens handlande.

Jag tänkte i sedvanlig ordning behandla dessa kriterier, ett i taget, i syfte att dela med mig min syn på saken, och kanske uppnå någon form av slutsats.

I. Individuell frihet

Till att börja med, kan vi konstatera att det som potentiellt kan inskränka frihet i politisk mening är samhället. Det står utan tvivel klart att det är på det viset. Därför är det där vi skall börja, för att utreda varför frihet måste finnas för individen och inte någon annan av samhällets beståndsdelar.
Om vi målar upp en grov modell av ett samhälle, vi tar Sverige som ett exempel, kan ju sägas att samhället består av olika grupper av individer. Detta kan vara vilka grupper som helst egentligen; kvinnor, moderater, folk som avskyr lök, hockeyspelare, byggnadsarbetare, halvfinnar, o.sv. Gemensamt för alla dessa grupper är att de är kollektiv i någon mening, och har därför en potentiell makt att utöva på de som står utanför kollektivet i fråga. Om vi förenklar det hela lite, kan vi också konstatera att - i detta samhälle som idkar demokrati - ett kollektiv styr över ett annat kollektiv (regeringsanhängarna kontra oppositionsanhängarna) i viss mån. Att jag anser att detta är ett nödvändigt ont kommer att framgå under punkten III. Dock är majoritetstyranni (vilket man med rätta kan kalla den svenska - och i stort sett alla andra demokratier i världen) aldrig förenligt med sann frihet.

Det är dock inte bara olika kollektiv som påverkar varandra, utan individens frihet kan även inskränkas av det egna kollektivet, men i egentlig mening är det ingen skillnad mellan de två, då det inom kollektivet bildas, vad skall vi kalla dem, sub-kollektiv (i vissa fall handlar det om autokrati inom kollektivet - en medlem med ledarroll styr individerna inom kollektivet - oavsett om det är kollektivets mening eller ej).

Om vi accepterar modellen av att samhället är en serie kollektiv, kan vi konstatera att den minsta byggstenen i samhället är individen. Klart står även att kollektiv kan - och det inträffar i normalfallet - inskränka individens frihet. Därav leder det till större frihet (i min terminologi "sann frihet") om individen är fri, snarare än kollektivet (på vilken nivå det nu må vara) är fritt.

II. Vad individuell frihet innebär

Varje individ gör konstant val som påverkar individen själv, och i de flesta fall, samhället omkring henne, i ringare eller vidare mån. Frihet ligger i att inte vara bunden av något annat än den fria viljan (som för övrigt skulle vara ganska intressant att skriva om i detta forum - kanske blir ett inlägg om den i framtiden) när individen genomför dessa val, med vissa mindre inskränkningar (se nedan punkt III). Total frihet i val som direkt påverkar endast individen själv är sannerligen idealet. Jag skall själv få bestämma vad jag äter, vilken musik jag lyssnar på, om jag jobbar eller inte, om jag vill resa till München, hur mycket jag super o.s.v., så länge mina val inte inskränker någon annans individs samma frihet på ett otillbörligt sätt. Detta skulle gå att utveckla i all oändlighet, och diverse komplikationer som gränsdragningsfrågor och annat skulle kunna anföras, men jag - i alla fall för detta inlägg - lämnar dessa frågor därhän.

III. De tillåtna inskränkningarna i den totala friheten

Alla förstår ju att vissa individer skulle missbruka den frihet, och enligt min mening måste detta undvikas till varje pris (detta är den punkt jag skiljer mig från högeranarkisterna). Jag menar att alla individer har ett ansvar för sitt eget liv och sitt eget handlande, och missbrukas den frihet individen föds med, skall detta saktioneras med utebliven frihet för individen. Rätten till frihet kan alltså inskränkas om friheten missbrukas (kan för övrigt nämna en av de svenska Domarreglerna från 1700-talet som instämmer i detta, "Den som sin frihet missbrukar, förtjänar att mista henne").

Detta medför att man måste definiera vad som innebär ett frihetsövertramp, och vad som inte gör det, och det är alldeles för vitt för att ta upp här, men i sammanhanget är det inte det viktiga. Det viktiga är att detta är enda gången ett kollektiv, enligt min mening, skall få sätta sig över individen, och bestämma vad som är att anse som frihetsinskräkning och hur den skall sanktioneras. I mitt idealsamhälle är dock detta inflytande mycket begränsat. För att illustrera detta, kan påpekas att, i min egenskap av juris studerande, jag anser att säkerligen 90-95% av den lagstiftning vi har i landet skall avskaffas, då det som skall avskaffas inskränker den individuella friheten, även i fall då ingen annans individuella frihet är hotad. Denna form av lagstiftning skulle även vara omöjlig för kollektivet att stifta. För klarhetens skull vill jag dock yppa att detta är min ideologiska åsikt, och i dagsläget inte speciellt pragmatiskt, och därför inget jag förespråkar rent praktiskt i nuvarande samhällsbyggnad.

IV. Den politiska modellen

För att avsluta skall jag försöka, mycket mycket kort, beskriva det samhället där jag tror att sann frihet skulle kunna uppnås, med begrepp som jag inte närmare kommer att definiera i detta inlägg.

Grundläggande är kontrollen över de val individen gör i sitt eget liv. Med dessa val följer ett stort mått av ansvar över sitt eget liv (eller väldigt goda vänner som tar ansvar åt en), ett frihetens pris åtminstone jag utan tvekan anser att vara högst överkomligt. Man skall komma ihåg att det är fritt fram att bilda kollektiv av skilda slag, men det sker på frivillig basis, och dessa kollektiv har inget som helst direkt inflytande på de som står utanför kollektivet.

Individen har rätt att göra precis vad han vill med det han äger, inklusive sin egen kropp, så länge det inte inskränker någon annans frihet.

Det ekonomiska system som passar bäst ihop med detta system är onekligen en fullständigt fri marknadsekonomi - allt annat vore att inskränka den individuella friheten. Fullständig avtalsfrihet råder.

Samhället måste på något sätt besluta vad som förbrukar individens frihet, och det minst dåliga sättet för detta är majoritetstyranni, men denna tyranni skall vara ytterst begränsad i sin utformning.

Avslutningsvis kan jag ju bara påpeka det varje intelligent läsare redan reflekterat över: jag har genom detta inlägg knappast på något vis anfört något nytt i debatten - Adam Smith m.fl. tänkte i precis dessa banor för flera hundra år sedan - men det var inte heller meningen med inlägget. Tyvärr måste jag dra mig tillbaka till min kammare nu, seminarium imorgon och klockan är redan alldeles för mycket, men jag kanske återkommer till detta ämne i ett senare inlägg, då jag känner att jag endast satt foten i den ocean som detta ämne utgör.

Om att fortsätta det man börjar

Bloggen har inte uppdaterats alls de senaste månaderna, och anledningen till detta trodde jag först var att jag hade så mycket annat att sysselsätta mig med, som tentor, rättegångsspel, överklagande av betyg och annat kopplat med universitetslivet. Detta visade sig dock vara en felaktig teori - önsketänkande kanske - när sommaren gjorde sitt intåg och gav mig nästan en månads ledig tid innan jag, igår, började arbeta. För att vara ärlig kan jag inte säga att jag sysselsatte mig med speciellt mycket vettigt under min lediga tid, läste lite filosofi och sov på ytterst märkliga tider.

Det är knappast ovanligt för det mänskliga släktet att påbörja saker - framför allt förlagda till fritiden - för att sedan inte avsluta dem på ett riktigt sätt. Förresten kanske den ovanstående meningen inte riktigt gör situationen rättvisa - de flesta av de aktiviteter jag tänker på har egentligen ingen given ändhållsplats, som den här bloggen till exempel. Jag tror att det jag menar går fram i alla fall.

Om vi för ett slag blir litet teoretiska och tillverkar en simpel, överskådlig modell av de företaganden som en människa sysselsätter sig med. Den mest fundamentala vattendelaren i denna modell är onekligen den mellan det en man känner att han måste göra och det en man känner för att göra. I den förra kategorin ingår sådana saker som att äta, sova et cetera (idets begär - se mitt inlägg om Freuds dynamiska modell av psykoanalys), såväl som att möta omvärldens krav gentemot sig själv - bibehålla sociala kontakter av varierande slag, ordna för sin försörjning och leverne (naturligtvis är själviska motiv en stor del i detta också, något annat vore idiotiskt att hävda). Det är dock den senare kategorin jag tänkte reflektera lite kring i detta inlägg.

Bloggväsendet utgör ett utmärkt exempel på något som faller inom denna kategori, åtminstone vanligtvis. Man kan mycket väl tänka sig motiv som faller inom den andra kategorin - kanske främst på social grund - men om jag, likt jag alltid gör i denna blogg, utgår från mig själv står det klart att mina motiv för att författa denna blogg utgörs av en vilja att skriva. Alltså känner jag för att skriva den, och därför gör jag det, utan krav utifrån.

Det största problemet med att göra saker för att man känner för att göra dem är när lusten att göra dem försvinner, och ursprungliga ambitioner förångas. Det är väldigt lätt att åsidosätta dessa saker av olika anledningar, eftersom man gör dem därför att man vill, och inte för att man måste.

Om vi fortsätter med vår lilla modell, kommer vi strax till nästa vattendelare (nu har vi alltså lämnat saker man känner att man måste göra därhän, och fokuserar helt och hållet på saker man känner för att göra), den emellan sådant man gör med anledning att sysselsätta sig för stunden och sådant man gör för att på längre sikt uppnå någon form av resultat (en kombination är högst möjlig, kanske till och med vanligast, men för diskussionens skull bortser vi från detta). Om vi målar upp en liten analogi med ett fotbollslag: när Lilltofta BK spelar en vänskapsmatch mot grannsockens lag gör de det för att sysselsätta sig (vi bortser från det faktum att de faktiskt blir matchtränade när det gör det), medan när de spelar en match i division 6 gör de det med en vision om att kanske vinna serien för att gå upp till division 5, eller att undvika att åka ner till division 7 eller något annat. De har alltså en viss planering, med mål de vill uppnå, som de också strävar efter att uppnå.

Det sägs att det är människan av alla arter på denna planet som har bäst förmåga att planera framåt och sätta upp strategier för att nå sina mål, och det kanske är därför som det - bland människorna - kan anses som ett misslyckande att inte färdigställa det man påbörjat. Anledningen till att människan, som ursprungligen var ett bytesdjur, överlevt är just denna förmåga. Det är så nära sammanlänkat med vår natur att tänka i banor av mål, kanske mer nu än någon gång tidigare. Därför anses det som ett misslyckande att inte uppnå vad man tänkt sig.

På så vis kan alltså motiven för att vilja göra något övergå från lust för att göra det, till en känsla av att man måste göra det. Det hela är egentligen tämligen olyckligt, men knappast ovanligt. Man blir bunden av att göra något man ursprungligen ville göra. Om vi återvänder till Lilltofta idrottsplats och pratar lite med målvakten i Lilltofta BK, Anders, så kanske vi får höra - om han är ytterst uppriktig - att han känner en bundenhet, en obligation, gentemot laget, om de ska nå sina mål, och ogillar varje sekund han står mellan stolparna. (Exemplet haltar dock lite, på grund av det faktum att fotboll är en lagsport - hade vi talat med en simmare istället hade exemplet varit bättre.)

Det hela är ganska olyckligt som sagt. Det som borde spela någon roll i sammanhanget är den lycka en viss aktivitet bringar då man sysselsätter sig med den, eller efteråt, inte vida uppfattningar om vad som utgör ett misslyckande.

P.S. Det måste erkännas att jag behövde en katalysator för att skriva detta inlägg. Jag driftar dock att påstå att jag skrev det för att jag kände för det, inte för att jag kände att jag måste. D.S.

Mitt skrivande i retrospekt

Efter en natts mer eller mindre meningsfulla sysslor, fann jag mig framför min laptop, smått uttråkad, med en märklig känsla, eller kanske snarare en ambition. Jag kunde inte direkt härleda denna, men jag fick för mig att skriva lite, vilket jag uppenbarligen sysselsätter mig med då och då. Problemet var bara att jag inte riktigt visste vad jag ville skriva. Nu har den intelligente läsaren tvivelsutan konstaterat att ambitionen att skriva kanaliserades in i detta blogginlägg, vilket förvisso stämmer, men detta skedde icke utan omvägar.

Jag fick nämligen för mig att öppna den mapp jag har på datorn, innehållandes alla dokument jag skapat av fri vilja utan yttre tvång (läs: skolarbete) de senaste fyra fem åren. Mappens innehåll är icke imponerade, varken i mängd eller i kvalitet, men den representerar ändå lite av en kronologi av min kognitiva verksamhet. De äldsta dokumenten härstammar från min gymnasietid, och är till största delen skrivna på det engelska tungomålet. Det märks att jag nyligen hade läst Nietzsches Zarathustra i Thomas Commons översättning från 1901 (om mitt minne inte sviker mig), då det intressantaste jag fann var tre i det närmaste pubertala aforismer, där jag försökt anamma det ålderdomliga språk och det sätt att uttrycka mig på, som är så framträdande just för den översättningen. Aforismerna var väldigt svärtade av pessimism (Schopenhauer lästes också flitigt under denna tid) och en del människoförakt. Jag förstår att jag var nöjd med dem när jag skrev dem.

Människoföraktet är något jag sällan tänker på numera. Visst, jag är väl knappast mindre cynisk idag än jag var då, men jag har bara konstaterat att den bild majoriteten av människor har om mänskligheten skiljer sig ganska mycket från den jag har. Jag talar inte om det så ofta helt enkelt, även om jag ibland får höra från någon god vän att jag kanske ibland är lite väl människofientlig.

Vidare fanns från samma period små försök till politisk filosofi, där jag resonerade kring hur man kunde effektivisera en stat, utan att individens friheter inskränktes. Då mina tankar kring detta i teorin inte har förändrats, har jag insett att det till stor del handlade om fantasier, för att inte säga utopier. Jag var idealist på den tiden, en titel jag inte längre kan tillskriva mig. Numera är jag mer av en pragmatiskt inriktad taktiker, inte minst sen jag började sysselsätta mig med kårpolitik. Idealism är något man bör högakta, men det har inget med verkligheten att göra.

Majoriteten av dokumenten var ändå försök till noveller. Det är också här jag kunde märka en utveckling, eftersom detta egentligen var den enda form av skrivande jag höll på med under flera år, om än ganska sporadiskt. Även här kan man ofta märka vad jag läst när jag författat något. Mest uppenbara är influenserna från Hjalmar Söderberg, men även andra märks. Det handlar om vitt skilda influenser faktiskt, allt från HP Lovecraft till Dostojevskij och Camus.

När man tänker efter är det faktiskt ganska tragiskt att det är så lätt att utläsa vad jag läste vid tidpunkten av författandet. Visst, de flesta stora författare har väl i början alltid mer eller mindre apat efter sina hjältar för att sedan utveckla sin egen stil. Dock tror jag att jag saknar förmågan, eller kanske talangen, att utveckla min egen skönlitterära stil. Nej, novellist blir jag knappast, besitter varken talangen eller ihärdigheten som är nödig för att lyckas. Det har jag vetat ett antal år nu.

Mina författardrömmar är – detta till trots – inte utsläckta. Man behöver inte författa skönlitteratur för att kunna titulera sig författare. Jag ser nog gärna mitt tänkande i tryckt form framöver, frågan är bara vilka tankar? Det kan nog tyckas ärelystet och ytligt att tänka så, men faktum är att jag inte ser på det hela riktigt på det viset. Jag har alltid funderat mycket kring det mesta, och jag har alltid haft idéer och åsikter. Dessa delar jag gärna med mig av, ofta i syfte att påverka min omvärld (vill dock än en gång påpeka att det inte är syftet med denna blogg – se det allra första inlägget Reflektion rörande publikt reflekterande).

För att avsluta tänkte jag klippa in en banal, men i mitt tycke tämligen underhållande dikt jag skrev i vredesmod på en tråkig svensklektion i gymnasiet. Den heter Olycklig själar två.

Olyckliga själar två,
usla diktidéer få,
”Nu ska karlarna få se på fan!”
tänkte Edith Södergran
Och Gustav Fröding, den idioten
har fått allt om bakfoten
Hans kärlek består av djuriska begär,
men det är lika fint det han svär
Något har de uppfyllt i alla fall
även efter att deras kropp blivit kall
Stackars skolbarn de plåga,
med sin outtröttliga poetiska låga

Om slopandet av fastighetsskatten och höjningen av reavinstskatten

När jag startade denna blogg hade jag knappast tänkt att skriva om politik, men jag finner det ändå lämpligt att ta upp det ämne som prytt löpsedlarna på våra anskrämliga kvällstidningar: slopandet av fastighetsskatten. Fastighetsskatten skall ersättas av en kommunal avgift, och reavinstskatten skall höjas från 20% till 30%. Dessutom kommer skattehöjningen fungera retroaktivt, alltså kommer den nya skattesatsen tillämpas även i fall då försäljning skett innan årsskiftet 07/08. Anders Borg, vår skarpe, men ideologiskt dubiöse finansminister, kommenterar detta med att säga något i stil med att det är beklagligt, men nödigt för att finansiera det hela. Hmpf…

Jag ställer mig något skeptisk till detta drag. Nu är inte ekonomi något jag är speciellt invigd i, men efter vad jag läst ställer sig ledande ekonomer skeptiska till ett slopande av fastighetsskatten. De menar att fastighetsskatten inte på något sätt sätter käppar i hjulet för ökat ekonomiskt välstånd, och att de allra flesta nationer har fastighetsskatt, just av denna anledning. Jag läste en debattartikel för något år sedan där man argumenterade att man skulle ha kvar fastighetsskatten, men slopa förmögenhetsskatten, då den ledde till att mycket kapital lämnade riket. Borgarna har visserligen sagt att de skall halvera denna, i mitt tycke, orättfärdiga skatt (varför skall man skatta på intjänat kapital, som man redan skattat för minst en gång tidigare?), men frågan är om det räcker. Nåja, låt oss återvända till fastighetsskatten.

Självklart välkomnar jag borttagandet av en skatt. Vi svenskar är, tillsammans med finländarna, världens tyngst beskattade folk, och en lättnad på denna börda är alltid välkommen. Men att denna skatt sedan ersätts av en kommunal avgift och dessutom en 50 procentig ökning av reavinstskatten får en ju att fundera på huruvida det är en lättnad över huvud taget.

Om man bortser från höjningen av reavinstskatten, så har jag förstått att majoriteten av villaägare kommer spara ganska måttligt på reformen. Cirka 3000 om året hörde jag som genomsnittssiffra. De som tjänar på denna populistiska reform är främst de villaägare i storstadsregionerna och bostadsbolagen. Visst, jag missunnar dem inte det på något sätt, för om man betalar 40 000 kr om året i fastighetsskatt förtjänar man verkligen en lättnad, men frågan är om en så pass markant höjning av reavinstskatten är ett pris man borde betala för den pittoreska sänkning det innebär.

Borgarna själva verkar inte speciellt nöjda, att döma av deras uttalanden och framtoning i media. Jag tycker att det känns som om de genomför denna reform endast för att de tidigare drivit frågan så hårt. De verkar förblindade av sina ambitioner, de inte ser konsekvenserna. Jag förstår inte riktigt varför.

I valrörelsen 2002 minns jag att moderaterna drev frågan om slopad fastighetsskatt väldigt hårt, men i förra årets valrörelse var det knappast en av de stora frågorna. Varför inte behålla fastighetsskatten ett tag till (möjligen att man konstruerar något slags tak på den, så helt horribla summor slipper drabba pensionärer som bor i sina barndomshem), slopa förmögenhetsskatten och sänka inkomstskatten istället?

Mer glädjande är i alla fall löftet om att sänka arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektor, vilket förhoppningsvis kommer att leda till fler nyanställningar, framför allt nu, mitt i en högkonjunktur. Men det återstår att se.

Notis om bloggens framtid

Bloggen har inte uppdaterats på närmare tre veckor. Tre veckor är en lång tid när det gäller bloggande. Så pass lång tid att det vore ett rimligt antagande att bloggförfattaren tröttnat på bloggen, och lämnat den att långsamt försvinna in i glömskans dunkel. Så är dock inte fallet.

Jag har varit mycket sysselsatt den senaste tiden. Inte nog med att vårens enorma tenta, till vilken mitt pluggande varit ytterst bristfälligt, närmar sig med stormsteg. Jag har även sysselsatt mig med två på varandra följande utlandsresor, som tagit mycken tid i anspråk.

Bloggen kommer att fortsätta uppdateras i mån av tid och lust. Flera halvfärdiga reflektioner är redan författade, och jag har massor jag vill skriva om. Tiden får utvisa när nästa reflektion publiceras, men något säger mig att det inte kommer dröja speciellt länge.

Om livserfarenhet

Den senaste tiden har jag reviderat min syn på livserfarenhetens betydelse. Det är inte alls så att jag förringat den tidigare, men jag har aldrig riktigt förstått dess betydelse, något jag känner att jag börjar göra nu. Om man funderar lite på det, säger det sig självt att erfarenhet är oerhört betydelsefullt i alla plan av livet.

Bör kanske sägas att jag är av uppfattningen att livserfarenhet härstammar i huvudsak från interaktion människor emellan. Livserfarenhet är främst en social egenskap, eller kanske bättre uttryckt, ett socialt redskap.

För att slänga med en klyscha, kan man ju konstatera att hela livet är ett lärande, i någon form. Man är mest mottaglig för nya kunskaper när man är barn. Både kunskapstörsten och förmågan att lära sig avtar när man blir äldre. Man slutar dock aldrig lära sig, det blir bara lite mer komplext när man är äldre, inte minst för att det man lär sig inte längre ligger på någon basal, grundläggande nivå.

Vilken situation man än försätts i, klarar man sig bättre om man upplevt en liknande situation tidigare (några undantag kan tänkas finnas, men då handlar man av någon anledning irrationellt – låt vara att det är av rädsla, högmod eller något liknande). Som människa har man lärt sig att applicera de lärdomar man dragit tidigare, på den förevarande situationen. Det handlar i grund och botten om evolution. Utan denna förmåga hade människan inte överlevt, eller åtminstone aldrig kommit till den dominerande ställning vi de facto besitter idag.

Självfallet är individer – enskilda exemplar av mänskligheten – olika bra på att ta till sig vad som lärs ut i livets skola, de är olika kapabla att förstå varför en viss situation utföll som den gjorde, och vilken del de själva hade i utfallet. Vissa är helt enkelt mer benägna att växa upp till en ålderdom präglad av visdom. Generellt kan man i alla fall konstatera att ju äldre man är, desto troligare är det att man kan betecknas som vis (om man har en någorlunda vedertagen definition av vad visdom innebär vill säga). Detta är lätt att glömma bort, vilket gör det lätt att avfärda vad äldre människor säger med tankar som att ”livet de har levt är så olikt det jag levt, så de vet ingenting”. Detta är egentligen ganska olyckligt.

Även om världen såg helt annorlunda ut för ett antal decennier sedan, är människan sig lik. Samhället utvecklas i en rasande takt, och förlegade värderingar och idéer ersätts med nya. Detta förändrar dock inte människan och vad hon strävar efter. Det förändrar inte den grundläggande sociala strukturen.

Jag förstår att vissa kulturer – främst i Asien – mer eller mindre dyrkar ålderdomen. Jag finner det inte alls märkligt, och tänkte argumentera för detta med hjälp av ett exempel. Om man tänker sig att man börjar arbeta på en arbetsplats – en fabrik, ett kontor, ett bageri et cetera – som lärling, är det klart att man inte bara sätter igång och arbetar utan att ha fått instruktioner och anvisningar. När man är osäker på hur en viss syssla skall utföras, söker man upp någon som har erfarenhet av arbetet och frågar hur det skall utföras, för att inte göra fel.

Så funkar det även inledningsvis i livet. Normalt står föräldrarna för svaren när man frågar, men andra – även de mer livserfarna än barnet – står även för en icke obetydlig del. Däremot tror jag att när man kommit upp i ungefär min ålder – runt två decennier – är det ganska ovanligt att man går till ”de mer livserfarna” än en själv. Funderar man på hur man skall lösa en situation och bestämmer sig för att rådfråga någon, blir det oftast någon i ens egen ålder, antagligen för att de har lättare att sätta sig in i situationen, då deras liv så gott som alltid är mer likt ens eget. Jag förringar inte alls värdet av diskussion med folk i ens egen ålder – personligen vet jag mycket väl hur mycket man kan få ut av att diskutera med en god vän – men man skall inte glömma bort att de äldre ofta besitter en visdom som överstiger ens egen.

Nyligen har samhället firat internationella kvinnodagen, med mycken opinionsbildning och manifestation. Idén med internationella kvinnodagen är att sätta fokus på kvinnan och hennes värde. Med inspiration från internationella kvinnodagen (och barndagen också för den delen) vill jag härmed föreslå internationella seniordagen, där man fokuserar på de äldre och vad de kan bidra med. Vem hjälper mig författa motionen?

Om drömmar

Jag sov någon timme nu på morgonkvisten och upplevde en märklig dröm. Den var skrämmande, eller åtminstone första delen. Sedan drömmer jag att jag vaknar, visserligen på samma plats som den ursprungliga drömmen utspelade sig på, men situationen är en annan. I denna del av drömmen så hinner jag tänka "vad skönt att det bara var en dröm" (detta gränsar onekligen till s k lucid dreaming, alltså det fenomen när man är medveten om att man drömmer och ibland kan styra vad som händer). Drömmen slutar med att jag återgår till situationen jag upplevde i drömmen i drömmen så att säga, vilket leder till att jag tänker "nej, nu jävlar är det dags att vakna" och jag tvingar upp mina ögonlock och vaknar på riktigt.

Vetenskapen har inte lyckats ge någon klar förklaring till varför man drömmer. Vissa menar att det är ett sätt för hjärnan att sortera och bearbeta händelser, känslor och tankar, andra menar att det emellertid inte fyller någon vettig funktion alls.
Oavsett om det fyller någon funktion eller inte står det klart, i alla fall för mig, att drömmar oftast handlar om saker man funderat mycket på tiden strax innan drömmen.

För något år sedan läste jag en hel del om lucida drömmar. Jag vet inte om detta är anledningen till att jag så ofta upplever detta fenomen, eller om jag bara är sådan som ibland inser att jag drömmer under själva drömmarna. Jag minns lucida drömmar från min barndom, långt innan jag visste att man ens kunde veta om att man drömde. Jag har aldrig kunnat styra mina drömmar, däremot har jag ofta tvingat mig själv att vakna när jag insett att jag drömt. Det har alltid kännts som en enorm kraftansträngning att öppna ögonen.

Efter vad jag läst, är det många som lägger ned mycket tid på att lära sig kontrollera sina drömmar. Jag känner till grundprinciperna för att a) inse att man drömmer (alltså uppnå lucid dreaming), b) kontrollera drömmen. Jag har dock aldrig försökt själv i någon större skala. Jag tror att lite av tjusningen med att drömma är just att man inte kan kontrollera drömmarna och att man inte vet att man drömmer. Onekligen måste realisationen att man drömmer tonas ned när man väl börjar kontrollera sin dröm, annars vore det ingen poäng med det hela; man skulle lika gärna kunna dagdrömma.

Att spekulera i varför man drömmer är ett företag jag finner meningslöst med mina begränsade kunskaper. Det räcker kanske med att konstatera att drömmar för min del oftast välkomnas, även om drömmens innehåll är obehagligt. En dröm kan innebära en trevlig verklighetsflykt, den kan också få en att ändra perspektiv på hur man skall lösa ett visst problem.

När vi ändå talar sömn, kan jag ju säga att min dygnsrytm varit exceptionellt dålig de senaste fem, sex dagarna. Tänkte ändra på det idag. Då är det ju bra att man har ett seminarium att sysselsätta sig med.

Reflektion rörande Burnt Offerings' awesomeness

Ok, dags för en lite mer lättsam "reflektion", som jag ändå känner att jag vill skriva. Jag har inte sovit sen kl 20 igår kväll, och har dessutom varit på seminarium, vilket krävt en hel del tankeverksamhet, så min hjärna är inte så skarp som den brukar vara. Parallellt jobbar jag dock på två andra reflektioner, som förhoppningsvis dyker upp på bloggen inom en snar framtid.

Det bara slog mig idag, när jag vandrade hem från mitt seminarium hur fruktansvärt awesome albumet Burnt Offerings av Iced Earth är. Och jag tänkte, "varför finns det inte fler album som är så här bra?" Nu, efter åtminstone 300 genomlyssningar under en tre års period tror jag mig ha funnit svaret, och det är faktiskt ganska enkelt.

Detta album är verkligen så nära min definition av perfektion man kan komma. Åtta ytterst bra låtar, vars kompabilitet är oerhörd, vars sammanvägning och ordning är perfekt. Gurorna blåser på med en oändlig ström underbara riff, basen är alltid ondskefullt (vilket i detta fall är något positivt) närvarande, trummorna pangar på likt ett outtröttligt gammalt vattenkylt maskingevär från första världskriget (de är ju inte speciellt snabba om man jämför med vad jag annars lyssnar på - men detta är inte negativt) och de få syntelementen är smakfulla. Allt detta i perfekt symbios.

Produktionen är klockren, speciellt om man betänker att skivan är från 1995 och att Iced Earth inte var en tiondel av vad de är idag; med andra ord, budgeten kan knappast varit speciellt stor. Varje instrument går att urskilja utan minsta problem.

Texterna... Oh, vilka mästerverk. Mina favoriter är antagligen Last December, som är en oerhört mörk tappning av Romeo & Julia, Diary som, medelst en vampyrmetafor, känns som ett poem rörande människans ständiga kamp mot livet självt, och Dante's inferno, som är en version av Dante Alighieris helvetesdel i Den gudomliga komedien. Allt finns där; helvetesporten, Charon i sin båt på floden Styx, alla Cerebi, Minos, jättarna, självmordskogen, Medusa, staden Dis och till sist Lucifer själv, med Judas, Brutus och Cassius i sitt gap av is. Detta är enormt.
Att dessa mästerverk sjungs av en kille som har mer känsla än en nervänding och mer bredd än Ryssland gör detta ännu bättre (varför var du tvungen att hoppa av Barlow? Ingen thrash/power metal-sångare kommer någonsin mäta sig med din storhet!)

Visst, det finns skivor med lika bra riff. Det finns skivor som är så här väl avvägda. Det finns skivor som känns lika äkta. Men, vad jag vet och i mitt tycke, finns det inga skivor som kombinerar allt detta. Utom Burnt Offerings.

För att summera kan jag säga följande: Detta är inte konst. Detta är inte poesi. Detta är höjden av mänskligt estetiskt skapande. Amen.

Reflektion rörande Freuds dynamiska modell av psykoanalys

Psykologi är en vetenskap som intresserar mig mycket, och efter ett samtal med en vän kom Freuds dynamiska modell upp. Efter att hastigast ha undersökt teorin sedan jag kom hem, har jag beslutat att författa en reflektion på ämnet. Kan nämna att jag endast besitter de allra mest elementära kunskaperna om teorin, och om psykoanalys i allmänhet. Därav följer att denna reflektion inte på något sätt motsvarar en vetenskapligt baserad kritik av teorin.

Frueds dynamiska modell delar upp det mänskliga psyket i tre aspekter: id (detet), ego (jaget) och superego (överjaget). Idet är den del av psyket som översätter grundläggande behov, såsom behovet att äta, dricka, föröka sig osv., till drifter (primärprocessen). Idet är det första som utvecklas i det mänskliga psyket, och idet är omedvetet. Det vet inte vad det vill ha, men det vet att det vill ha, och det vill ha allt på samma gång.
Egot är egentligen att se som idets slav, då egot, medelst kontakt med yttervärlden via sinnena, söker tillfredställa idets drifter. Egot är rationellt, till skillnad från idet, och söker att på ett problemlösande sätt nå idets mål då tillfälle för detta ges. Jaget är psykets enda medvetna del.
Superegot är var alla värderingar sitter, och påverkar vårt beteende i förhållande till andra. Det strävar efter perfektion, eller rättare sagt, den bild av perfektion som
superegot besitter. Denna bild har skapats av att olika former av beteende belönats eller bestraffats. Då idet står för de biologiska behoven, står superegot för de sociala. Dessa behov är mer komplexa.

Freud har alltid kritiserats hårt, och den moderna psykologin väger inte, vad jag vet, hans ord speciellt tungt. För denna reflektions syfte är detta fullständigt irrelevant, då jag - oberoende av teorins riktighet - hade tänkt applicera teorin på mig själv.

Inledningsvis kan man ju konstatera att man till stor del de facto är styrd av sina behov. En individ som icke är det överlever inte, så enkelt är det. Detta faktum ensamt innebär ju icke att idets existens är klarlagd, men det är en början.
Vad som vidare talar för att idet existerar som Freud har beskrivit det, är att det måste anses som i grunden omedvetet. Det kan vara lätt att tro att man är medveten om sina behov utan att det tolkats från en abstrakt del av psyket - vilket kan vara fallet i vuxen ålder - men tänker man ett steg längre, inser man att detta omöjligen kan ha varit fallet hela ens liv. Så vitt jag vet har vetenskapen tvivelsutan konstaterat att en människa inte är medveten om sin egen existens förrän vid tre månaders ålder. De små monstren som är yngre är i sin helhet behovsstyrda. Är de hungriga skriker de tills de får mat, är de trötta somnar de. Detta visar på att behoven inte - åtminstone inte i livets inledande skede - på något sätt styrs av ett medvetet tänkande.
Frågan kvarstår dock om idet faktiskt fortsätter existera efter att egot skapats, vilket är nästa steg i det mänskliga psykets utveckling. Idet kanske blir medvetet, och sammanfogas med egot. Eftersom det handlar om en teoretisk modell, saknar detta egenligen betydelse. Om något om detta spörsmål skall sägas, kan man ju konstatera att man inte alltid vet varför man handlar på ett visst sätt. Grunden till ens handlande torde finnas i tillfredsställandet av ett behov, även om man icke inser detta vid handlingens tidpunkt. Alltså anser jag att idets existens känns rimlig, inte bara innan man uppnått en viss grad av medvetenhet, utan genom hela livet.

Egots existens råder det väl egentligen inga tvivel om (så länge man faktiskt accepterar att man existerar över huvud taget - att livet inte bara är en ond illusion - detta är förstås ett rekvist för teorins existens). Jag är medveten om min existens, och den förmedlas till mig främst genom mina sinnen. Stor del av min existens går ut på att tillfredställa diverse behov, såväl biologiska som sociala. Om hela existensen går ut på det, skall jag försöka utreda nedan.

Först tänkte jag dock säga något om superegot. Som jag ser det, hänger hela superegots existens på huruvida det är medvetet eller inte. Om det är medvetet, vore det en del av egot, och alltså nonexistent. Om jag utgår från mig själv (vilket jag också gör), anser jag att det inte råder några tvivel om att det är omedvetet. Detta baserar jag dels på det faktum att jag vet att jag inte känner till alla mina värderingar (ibland kommer jag nämligen på mig själv med att anse saker, som egentligen saknar grund och som jag icke kände till innan jag insåg att jag tyckte det, vilket måste anses vara en värdering som visar sitt anlete i min hjärna), dels för att jag ibland handlar på ett vis vars grund jag inte känner. Efter en stunds reflekterande, kan jag dock ibland spåra beteendet till strävan att tillfredställa ett socialt behov. Dock, skulle man kunna tänka sig att superegot i själva verket är en del av idet, som utvecklas senare. Klart är i alla fall att de sociala behoven och värderingarna beror på miljö, och inte arv. Om superegot är skilt från idet är egentligen irrelevant om man accepterar ovanstående resonemang. Man kommer nämligen fram till att superegot existerar, oavsett om det är en del av idet eller inte.

Så här långt tror jag att Freuds teoretiska modell speglar det mänskliga psyket ganska bra. Modellen blir dock kraftigt lamslagen om en människa kan handla utan att försöka tillfredställa ett behov av någon sort. Varifrån, om vi stannar i Freuds modell, skulle ett sådant handlande komma ifrån? Det kan inte komma från idet eller superegot, eftersom endast behov kommer därifrån. Det kan inte heller komma från egot, då egot endast söker lyda de order egot får från idet och superegot. Egot som en entreprenör, som inte har annat syfte än att uppfylla de krav köparen (i detta fall idet eller superegot) ställer.

Går det då att tänka sig ett handlande som inte ämnar att uppfylla ett behov av någon sort? Efter en stunds reflekterande måste jag nog säga att generellt sett gör det inte det. Man kanske kan gå ännu längre och säga att det inte gör det. Först tänkte jag mig att psykiska störningar kanske skulle kunna anses vara icke-behovsbundna, men troligen ligger störningen i superegot (eller möjligen i idet), som sänder signaler om behov som kan vara svåra att förstå för en utomstående betraktare. Till och med självmord måste anses som tillfredställandet av ett behov; allt som oftast ett behov av att avsluta sin jordliga existens.

Som framgår av mitt resonemang, anser jag att Freuds dynamiska modell säkerligen återspeglar verkligheten till stor del. Att tro att den skulle vara heltäckande på ett så komplext område som det mänskliga psyket, vore onekligen naivt, men det förringar inte modellens värde.

Anledningen till att jag skriver denna reflektion är att jag funderat en del kring motstridiga impulser. Jag spårar detta till en konflikt mellan idet och superegot. Eftersom denna reflektion redan är mycket lång, spar jag reflektionen om konflikten mellan idet och superegot till ett senare tillfälle.

Reflektion rörande publikt reflekterande

Vad är det som får en människa att vilja starta en blogg? Är det en vilja att synas, en ambition om att sprida sina tankar för vinden, och hoppas att någon skall snappa upp ett ord eller två? Självfallet finns det mängder med anledningar till att folk skapar bloggar, det är ju bara att kolla på antalet bloggar som existerar. För att få det säkraste svaret på varför man kan tänkas vilja starta en blogg, tänker jag utgå från mig själv. Varför har jag registrerat den här bloggen?

Jag är inte ny när det kommer till publikt reflekterande. Det har jag gjort i många år, dock inte på en blogg. Om vi börjar där; vad är det som får mig att lägga ner tid på att reflektera publikt? Svaret är egentligen ganska simpelt. Jag skriver för min egen skull. Skrivandet är ett sätt att försöka bringa ordning i det kaos som människans kognitiva verksamhet är upphov till, ett sätt att bearbeta händelser och tankar. Frågan kvarstår dock varför jag väljer att göra detta så att allmänheten kan ta del av det.

Till att börja med kan man ju konstatera att allmänheten inte är speciellt intresserad. Fåfänga idéer om att mitt tankegods skulle nå en vid läsekrets existerar inte, och det är inte heller idén med bloggen. Vissa av mina vänner kanske tittar in här ibland (och lämnar förhoppningsvis en kommentar till mitt skrivande) och ögnar igenom vad jag skrivit. Jag tror att anledningen till att jag väljer att skriva publikt är att ge det hela lite mer mening. Bara att möjligheten att någon annan än jag själv läser det jag skriver, ger det hela ett högre syfte än om jag bara skrivit en enkel dagbok. Visst, att skriva publikt har ju sina nackdelar, men det ena utesluter inte det andra. Numera skriver jag väldigt sällan för bara mina ögon, men uppkommer behovet så kan det hända.

För att avsluta denna bloggs inledande reflektion, kan jag bara påpeka att denna blogg inte kommer fokusera på vad som händer i den yttre världen. Som titeln antyder, är det reflektioner som står i centrum. Visst, många reflektioner beror på vad som händer i den yttre världen, men detta kommer egentligen bara tjäna som en bakgrund till reflekterandet. Meditatio är för övrigt latin och betyder ungefär fundering.