Reflektion rörande Freuds dynamiska modell av psykoanalys

Psykologi är en vetenskap som intresserar mig mycket, och efter ett samtal med en vän kom Freuds dynamiska modell upp. Efter att hastigast ha undersökt teorin sedan jag kom hem, har jag beslutat att författa en reflektion på ämnet. Kan nämna att jag endast besitter de allra mest elementära kunskaperna om teorin, och om psykoanalys i allmänhet. Därav följer att denna reflektion inte på något sätt motsvarar en vetenskapligt baserad kritik av teorin.

Frueds dynamiska modell delar upp det mänskliga psyket i tre aspekter: id (detet), ego (jaget) och superego (överjaget). Idet är den del av psyket som översätter grundläggande behov, såsom behovet att äta, dricka, föröka sig osv., till drifter (primärprocessen). Idet är det första som utvecklas i det mänskliga psyket, och idet är omedvetet. Det vet inte vad det vill ha, men det vet att det vill ha, och det vill ha allt på samma gång.
Egot är egentligen att se som idets slav, då egot, medelst kontakt med yttervärlden via sinnena, söker tillfredställa idets drifter. Egot är rationellt, till skillnad från idet, och söker att på ett problemlösande sätt nå idets mål då tillfälle för detta ges. Jaget är psykets enda medvetna del.
Superegot är var alla värderingar sitter, och påverkar vårt beteende i förhållande till andra. Det strävar efter perfektion, eller rättare sagt, den bild av perfektion som
superegot besitter. Denna bild har skapats av att olika former av beteende belönats eller bestraffats. Då idet står för de biologiska behoven, står superegot för de sociala. Dessa behov är mer komplexa.

Freud har alltid kritiserats hårt, och den moderna psykologin väger inte, vad jag vet, hans ord speciellt tungt. För denna reflektions syfte är detta fullständigt irrelevant, då jag - oberoende av teorins riktighet - hade tänkt applicera teorin på mig själv.

Inledningsvis kan man ju konstatera att man till stor del de facto är styrd av sina behov. En individ som icke är det överlever inte, så enkelt är det. Detta faktum ensamt innebär ju icke att idets existens är klarlagd, men det är en början.
Vad som vidare talar för att idet existerar som Freud har beskrivit det, är att det måste anses som i grunden omedvetet. Det kan vara lätt att tro att man är medveten om sina behov utan att det tolkats från en abstrakt del av psyket - vilket kan vara fallet i vuxen ålder - men tänker man ett steg längre, inser man att detta omöjligen kan ha varit fallet hela ens liv. Så vitt jag vet har vetenskapen tvivelsutan konstaterat att en människa inte är medveten om sin egen existens förrän vid tre månaders ålder. De små monstren som är yngre är i sin helhet behovsstyrda. Är de hungriga skriker de tills de får mat, är de trötta somnar de. Detta visar på att behoven inte - åtminstone inte i livets inledande skede - på något sätt styrs av ett medvetet tänkande.
Frågan kvarstår dock om idet faktiskt fortsätter existera efter att egot skapats, vilket är nästa steg i det mänskliga psykets utveckling. Idet kanske blir medvetet, och sammanfogas med egot. Eftersom det handlar om en teoretisk modell, saknar detta egenligen betydelse. Om något om detta spörsmål skall sägas, kan man ju konstatera att man inte alltid vet varför man handlar på ett visst sätt. Grunden till ens handlande torde finnas i tillfredsställandet av ett behov, även om man icke inser detta vid handlingens tidpunkt. Alltså anser jag att idets existens känns rimlig, inte bara innan man uppnått en viss grad av medvetenhet, utan genom hela livet.

Egots existens råder det väl egentligen inga tvivel om (så länge man faktiskt accepterar att man existerar över huvud taget - att livet inte bara är en ond illusion - detta är förstås ett rekvist för teorins existens). Jag är medveten om min existens, och den förmedlas till mig främst genom mina sinnen. Stor del av min existens går ut på att tillfredställa diverse behov, såväl biologiska som sociala. Om hela existensen går ut på det, skall jag försöka utreda nedan.

Först tänkte jag dock säga något om superegot. Som jag ser det, hänger hela superegots existens på huruvida det är medvetet eller inte. Om det är medvetet, vore det en del av egot, och alltså nonexistent. Om jag utgår från mig själv (vilket jag också gör), anser jag att det inte råder några tvivel om att det är omedvetet. Detta baserar jag dels på det faktum att jag vet att jag inte känner till alla mina värderingar (ibland kommer jag nämligen på mig själv med att anse saker, som egentligen saknar grund och som jag icke kände till innan jag insåg att jag tyckte det, vilket måste anses vara en värdering som visar sitt anlete i min hjärna), dels för att jag ibland handlar på ett vis vars grund jag inte känner. Efter en stunds reflekterande, kan jag dock ibland spåra beteendet till strävan att tillfredställa ett socialt behov. Dock, skulle man kunna tänka sig att superegot i själva verket är en del av idet, som utvecklas senare. Klart är i alla fall att de sociala behoven och värderingarna beror på miljö, och inte arv. Om superegot är skilt från idet är egentligen irrelevant om man accepterar ovanstående resonemang. Man kommer nämligen fram till att superegot existerar, oavsett om det är en del av idet eller inte.

Så här långt tror jag att Freuds teoretiska modell speglar det mänskliga psyket ganska bra. Modellen blir dock kraftigt lamslagen om en människa kan handla utan att försöka tillfredställa ett behov av någon sort. Varifrån, om vi stannar i Freuds modell, skulle ett sådant handlande komma ifrån? Det kan inte komma från idet eller superegot, eftersom endast behov kommer därifrån. Det kan inte heller komma från egot, då egot endast söker lyda de order egot får från idet och superegot. Egot som en entreprenör, som inte har annat syfte än att uppfylla de krav köparen (i detta fall idet eller superegot) ställer.

Går det då att tänka sig ett handlande som inte ämnar att uppfylla ett behov av någon sort? Efter en stunds reflekterande måste jag nog säga att generellt sett gör det inte det. Man kanske kan gå ännu längre och säga att det inte gör det. Först tänkte jag mig att psykiska störningar kanske skulle kunna anses vara icke-behovsbundna, men troligen ligger störningen i superegot (eller möjligen i idet), som sänder signaler om behov som kan vara svåra att förstå för en utomstående betraktare. Till och med självmord måste anses som tillfredställandet av ett behov; allt som oftast ett behov av att avsluta sin jordliga existens.

Som framgår av mitt resonemang, anser jag att Freuds dynamiska modell säkerligen återspeglar verkligheten till stor del. Att tro att den skulle vara heltäckande på ett så komplext område som det mänskliga psyket, vore onekligen naivt, men det förringar inte modellens värde.

Anledningen till att jag skriver denna reflektion är att jag funderat en del kring motstridiga impulser. Jag spårar detta till en konflikt mellan idet och superegot. Eftersom denna reflektion redan är mycket lång, spar jag reflektionen om konflikten mellan idet och superegot till ett senare tillfälle.