Reflektion rörande Burnt Offerings' awesomeness

Ok, dags för en lite mer lättsam "reflektion", som jag ändå känner att jag vill skriva. Jag har inte sovit sen kl 20 igår kväll, och har dessutom varit på seminarium, vilket krävt en hel del tankeverksamhet, så min hjärna är inte så skarp som den brukar vara. Parallellt jobbar jag dock på två andra reflektioner, som förhoppningsvis dyker upp på bloggen inom en snar framtid.

Det bara slog mig idag, när jag vandrade hem från mitt seminarium hur fruktansvärt awesome albumet Burnt Offerings av Iced Earth är. Och jag tänkte, "varför finns det inte fler album som är så här bra?" Nu, efter åtminstone 300 genomlyssningar under en tre års period tror jag mig ha funnit svaret, och det är faktiskt ganska enkelt.

Detta album är verkligen så nära min definition av perfektion man kan komma. Åtta ytterst bra låtar, vars kompabilitet är oerhörd, vars sammanvägning och ordning är perfekt. Gurorna blåser på med en oändlig ström underbara riff, basen är alltid ondskefullt (vilket i detta fall är något positivt) närvarande, trummorna pangar på likt ett outtröttligt gammalt vattenkylt maskingevär från första världskriget (de är ju inte speciellt snabba om man jämför med vad jag annars lyssnar på - men detta är inte negativt) och de få syntelementen är smakfulla. Allt detta i perfekt symbios.

Produktionen är klockren, speciellt om man betänker att skivan är från 1995 och att Iced Earth inte var en tiondel av vad de är idag; med andra ord, budgeten kan knappast varit speciellt stor. Varje instrument går att urskilja utan minsta problem.

Texterna... Oh, vilka mästerverk. Mina favoriter är antagligen Last December, som är en oerhört mörk tappning av Romeo & Julia, Diary som, medelst en vampyrmetafor, känns som ett poem rörande människans ständiga kamp mot livet självt, och Dante's inferno, som är en version av Dante Alighieris helvetesdel i Den gudomliga komedien. Allt finns där; helvetesporten, Charon i sin båt på floden Styx, alla Cerebi, Minos, jättarna, självmordskogen, Medusa, staden Dis och till sist Lucifer själv, med Judas, Brutus och Cassius i sitt gap av is. Detta är enormt.
Att dessa mästerverk sjungs av en kille som har mer känsla än en nervänding och mer bredd än Ryssland gör detta ännu bättre (varför var du tvungen att hoppa av Barlow? Ingen thrash/power metal-sångare kommer någonsin mäta sig med din storhet!)

Visst, det finns skivor med lika bra riff. Det finns skivor som är så här väl avvägda. Det finns skivor som känns lika äkta. Men, vad jag vet och i mitt tycke, finns det inga skivor som kombinerar allt detta. Utom Burnt Offerings.

För att summera kan jag säga följande: Detta är inte konst. Detta är inte poesi. Detta är höjden av mänskligt estetiskt skapande. Amen.