Det här är ännu sorgligare...

Här är ett exempel på en av våra folkvalda. Notera den oöverträffade språkliga nivån, och logiken bakom hennes argumentation. Se till att läsa hennes svar på kommentarerna till inlägget, min favorit är den om Mammon. Vart är det här landet på väg, egentligen?

Schlagerfestivalen nästa?

Det här är verkligen bara sorgligt.

Nattens tredje inlägg

Jag bryter trenden denna natt, och skriver ytterligare ett inlägg. Jag är förbannad på norrbaggarna. Just nu är jag oerhört glad att vi sedan 1905 varit av med dem.

Min vana trogen läste jag SvD strax efter att den landat i min brevlåda, och kommer fram till näringslivsbilagan. Där återfinns en artikel om Norges nya jämställdhetsminister, Manuela Ramin-Osmundsen, som KVOTERATS in i den norska regeringen. Mycket av artikeln handlar om en norsk lag som träder i kraft 1 januari, som jag hitintills haft förmånen att inte känna till.

Lagen går ut på att alla publika bolag (alltså i realiteten de allra flesta bolag som inte är fåmansbolag) i Norge senast den 1 januari skall ha minst 40% kvinnor i sina styrelser. Annars kommer de att TVÅNGSLIKVIDERAS!

Vad jag önskar att jag innehade aktiemajoriteten i ett stort norskt bolag, som anställde tusentals norrmän, och att den styrelse jag valt råkade bestå av minst 61% män. Jag hade vägrat utse ny styrelse på dessa premisser. Hade varit intressant att se hur norska regeringen skulle tvångsupplösa mitt bolag, och göra tusentals landsmän arbetslösa, p.g.a. en lag som strider mot en oerhört grundläggande princip i en demokrati, nämligen föreställningen om att alla människor är lika mycket värda.

Det som gör mig mest förbannad av att läsa artikeln om Norges nya jämställdhetsminister är hennes svar på frågan "På vilket sätt har du själv blivit mest diskriminerad?", efter att hon berättat att hon blivit diskriminerad p.g.a. sitt kön, sin hudfärg och det faktum att hon är invandrare. Efter ett slingrande svar har hon mage att tillägga: "Det som är poängen är att diskrimineringen drabbar dig på områden du inte kan göra något med. Den är sårande för att du drabbas för att du är den du är." Jaha? Och det är inte förnedrande att kvoteras bort, till förmån för någon som har sämre meriter än du, bara för att du är man? Så det är inte diskriminering? Fullkomligt idiotiskt!

Jag menar inte att män, etniska svenskar, heterosexuella [fortsätt att införa alla s.k. "samhällsnormer" du kommer på] är bättre lämpade än kvinnor, invandrare, [inför valfri s.k. "normavvikelse"] på att sitta i en styrelse eller utföra vilka sysslor som helst som inte är direkt betingade till normen (män är t.ex. inte speciellt lämpade för att föda barn), självklart inte! Men det är ju genom att hålla på och kvotera på det här vämjeliga viset man skapar skillnader mellan grupper. Den ena gruppen ("normgruppen") drabbas antagligen av antipati gentemot den andra ("normavvikelsen"), medan man präntar in i den andra gruppen att bara för att de avviker från "normen" är de så svaga att de måste ha lagstiftarens hjälp för att lyckas komma in i t.ex. en bolagsstyrelse.

Merit går före allt annat!

I just det här fallet inskräks också äganderätten. I ett aktiebolag är det aktieägarna som skall utse styrelse, baserat på vad de tror är bäst för företaget. Om det skulle råka vara så att den styrelse de utser består av 100% av män, transvestiter, invandrare eller kvinnor är väl fullkomligt irrelevant?

Om det de facto råder s.k. "gubbvälde" i styrelsena i Norge, innebär det troligen att många av de kvinnor som kvoteras in saknar erfarenhet av styrelsearbete och fullvärdiga meriter, då det i näringslivet med största sannolikhet formligen kommer att dammsugas efter kvinnor att få in i styrelserna. Det är som att säga att "nu ska 40% av alla ingenjörer få sparken, så att vi istället kan fylla deras platser med jurister!". Detta kommer onekligen att skada de norska bolagen.

Jag hoppas innerligt att denna genushysteri inte får fotfäste i den svenska regeringen (varken nu eller 2010, vilken regering som än sitter då)! Att från en regerings sida införa sanktioner (i detta fall ett bolags död) för att inte diskriminera på industriell skala är i mina ögon motbjudande. För kvotering är inget annat än diskriminering. Diskriminering i allra högsta grad.

Underbart citat

"Att kyssa en rökare är som att slicka ett askfat", stod det i reklamen förr. "Att kyssa en antirökaktivist är som att slicka Mussolinis stövlar", säger Åsiktsmaskinen.

En politisk vildes bryderier

Jag är en politisk vilde. Förvisso stöder jag den sittande regeringen i brist på ett bättre alternativ inom svensk politik men svensk politik består av en sällsynt brist på mångfald, och ideologiska skillnader är tyvärr ett minne blott.

I riksdagen idag har vi sex socialdemokratiska partier. Det sjunde, och detta skall de egentligen ha en eloge för (må vara att det är den enda eloge jag någonsin kan ge detta parti), vpk, är det enda partiet i riksdagen som skiljer sig rent ideologiskt från resten. Resten består av en formlös röra av socialliberalism, och socialliberalism är i min mening en otäckt avart, sprungen ur fusionen mellan liberalism och en del socialistiska idéer. I ett litet antal sakfrågor kan man finna skillnader, men dessa är av obetydlig magnitud. Sen att ena sidan är bättre på vissa saker, som att sätta folk i arbete, är irrelevant, eftersom samhället i grund och botten är det samma, oberoende av vilket av riksdagspartierna man röstar på, bortsett från vpk. Och vpk är förstås uteslutet för min del att rösta på, eftersom de står för raka motsatsen av det samhälle jag vill skapa.

Fram till att jag var i 15-års åldern titulerade jag mig moderat. Jag var till och med medlem i MUF, låt vara att jag inte var speciellt aktiv, men jag kände mig någorlunda hemma i partiets värderingar. Jag minns inte varför jag, på den tiden, valde att gå ur MUF och börja titulera mig "oberoende liberal" istället. Det var ett par år innan nya moderaterna lanserades, men kanske hade förändringen börjat redan då. För övrigt borde de inte kalla sig "Nya Moderaterna"."Nya Högersossarna" vore mer i enlighet med verkligheten.

Alla de gamla paradfrågorna för det gamla moderata samlingspartiet är borta. Individen har hamnat ur fokus, den svenska modellen förespråkas av arbetsmarknadsministern (och de övriga moderata stadsråden är jag rädd), man är för hyresreglering, man anser sig vara ett "feministiskt" parti (kan tilläggas att moderaterna troligen kommer att börja kvotera in kvinnor i partiledningen efter stämman i Gävle på torsdag) och de statliga monopolen på spel, alkohol och apotek verkar stanna. Man höjer punktskatter på tobak och straffar människor för att de behandlar något de äger, nämligen sin kropp, vårdslöst. Ekonomiskt sett har de gått från visionen om en fri marknad (något som kanske inte är den äldsta paradfrågan precis, Moderaterna var ju, i sann konservativ anda, länge ganska protektionistiska av sig) till förmån för rådande ekonomiska system. Ekonomi och stat är lika oförenliga som kyrka och stat. Måste vi vänta till nästa millinieskifte innan vi får se den separationen också?

Övriga borgliga partier skiljer sig egentligen inte på så många punkter. Kristdemokraterna har kvar vissa av sina ärkekonservativa värderingar, även om de mer och mer sållar sig till ledet. De vill visserligen sänka vissa av straffskatterna, men är för t.ex. Systembolaget. Folkpartiet, som kallar sig "Sveriges enda liberala parti", har visserligen en del tämligen vettiga företrädare, men är en ulv i fårakläder, då de flesta folkpartister jag stött på gärna lägger till prefixet "social-" på ordet "liberal". Partiet är även drabbat av en högst otrevlig feministfalang som är för kvotering i alla dess former, må det vara föräldraledighet eller sammansättningar i bolagsstyrelser för bolag inom privat och offentlig sektor. Centerpartiet står ut lite rent arbetsmarknadspolitiskt, då de vill "modifiera arbetsrätten" (det är ju märkligt att c, som för ett decennium sedan var ytterst nära att bilda regering med s, är det enda riksdagspartiet idag som driver den frågan). Vidare är de för ett federalt Europa, men samtidigt driver de decentraliseringstanken in absurdum. Dessutom får miljön för stor plats i deras politik. I vissa avseenden är de obehagligt lika mp.

Då återstår frågan vad göra? Vad göra för att på något sätt få min röst hörd i denna socialliberala sörja? Att stödrösta på ett regeringsalternativ för att det är mindre dåligt än det andra är ingen gynnsam situation. Jag har svårt att förstå varför inte ett gäng "gamla" moderater hoppade av och bildade ett riktigt borgligt parti i samband med omdaningen av moderaterna.

Det finns dock många frihetliga krafter i Sverige idag, som är betydligt mer liberala än fp någonsin kommer att bli. Jag tänker på t.ex. Timbro, Magasinet Neo m.fl. Dessutom finns en del personligheter inom de borgliga partierna som står ut som betydligt mer frisinnade än sina partikamrater, t.ex. Fredrick Federley (vad gör han i c egetligen?) och Ulrika Karlsson (m). Varför finns det då inget frihetligt parti?

Manifestet

Som jag nämnt i tidigare inlägg är inte tanken med denna blogg att diskutera politik. Jag kan dock i dagsläget inte undgå detta ämne, som för var dag som går griper mig och håller mig allt närmare dess barm. Å andra sidan kanske detta inlägg kommer att handla mer om filosofi än politik, det återstår att se. Nåja, jag tänkte i alla fall ta upp den mest fundamentala grundtanken som påverkar hur jag ser på politiska frågor. Den är knappast orginell, men de praktiska slutsatserna jag drar av det hela skiljer sig tämligen markant från vad som idag ändå måste betraktas som samhällsnormen. Grundtanken kan egentligen sammanfattas med ett ord:

FRIHET

Vill man definiera det närmare kan man gå så långt som att säga "individens frihet". Oroa er inte, jag skall inte predika för moderaterna eller för Laissez-Fair (även om jag tror på åtminstone det senare), jag tänkte snarare reflektera lite kring det hela.

Utgångspunkten i diskussionen måste vara "vad är frihet", d.v.s. en definition av begreppet (begreppet har smutskastats diverse regimer - som de flesta andra begrepp av samma kaliber, jmf "rättvisa"). Självfallet torde begreppet vara subjektivt, som allt annat. Jag menar dock att frihet, i politisk bemärkelse, existerar då dessa kriterier är uppfyllda:

I. Frihet utgår från individen. Ett kollektiv kan aldrig uppnå tillnärmelsevis samma mått av frihet som individen kan.
II. För att sann frihet skall existera skall individen ha total bestämmanderätt över beslut som påverkar bara henne själv.
III. Friheten kan tas ifrån individen genom kollektivet för att förhindra att andra människors frihet inskränks p.g.a. individens handlande.

Jag tänkte i sedvanlig ordning behandla dessa kriterier, ett i taget, i syfte att dela med mig min syn på saken, och kanske uppnå någon form av slutsats.

I. Individuell frihet

Till att börja med, kan vi konstatera att det som potentiellt kan inskränka frihet i politisk mening är samhället. Det står utan tvivel klart att det är på det viset. Därför är det där vi skall börja, för att utreda varför frihet måste finnas för individen och inte någon annan av samhällets beståndsdelar.
Om vi målar upp en grov modell av ett samhälle, vi tar Sverige som ett exempel, kan ju sägas att samhället består av olika grupper av individer. Detta kan vara vilka grupper som helst egentligen; kvinnor, moderater, folk som avskyr lök, hockeyspelare, byggnadsarbetare, halvfinnar, o.sv. Gemensamt för alla dessa grupper är att de är kollektiv i någon mening, och har därför en potentiell makt att utöva på de som står utanför kollektivet i fråga. Om vi förenklar det hela lite, kan vi också konstatera att - i detta samhälle som idkar demokrati - ett kollektiv styr över ett annat kollektiv (regeringsanhängarna kontra oppositionsanhängarna) i viss mån. Att jag anser att detta är ett nödvändigt ont kommer att framgå under punkten III. Dock är majoritetstyranni (vilket man med rätta kan kalla den svenska - och i stort sett alla andra demokratier i världen) aldrig förenligt med sann frihet.

Det är dock inte bara olika kollektiv som påverkar varandra, utan individens frihet kan även inskränkas av det egna kollektivet, men i egentlig mening är det ingen skillnad mellan de två, då det inom kollektivet bildas, vad skall vi kalla dem, sub-kollektiv (i vissa fall handlar det om autokrati inom kollektivet - en medlem med ledarroll styr individerna inom kollektivet - oavsett om det är kollektivets mening eller ej).

Om vi accepterar modellen av att samhället är en serie kollektiv, kan vi konstatera att den minsta byggstenen i samhället är individen. Klart står även att kollektiv kan - och det inträffar i normalfallet - inskränka individens frihet. Därav leder det till större frihet (i min terminologi "sann frihet") om individen är fri, snarare än kollektivet (på vilken nivå det nu må vara) är fritt.

II. Vad individuell frihet innebär

Varje individ gör konstant val som påverkar individen själv, och i de flesta fall, samhället omkring henne, i ringare eller vidare mån. Frihet ligger i att inte vara bunden av något annat än den fria viljan (som för övrigt skulle vara ganska intressant att skriva om i detta forum - kanske blir ett inlägg om den i framtiden) när individen genomför dessa val, med vissa mindre inskränkningar (se nedan punkt III). Total frihet i val som direkt påverkar endast individen själv är sannerligen idealet. Jag skall själv få bestämma vad jag äter, vilken musik jag lyssnar på, om jag jobbar eller inte, om jag vill resa till München, hur mycket jag super o.s.v., så länge mina val inte inskränker någon annans individs samma frihet på ett otillbörligt sätt. Detta skulle gå att utveckla i all oändlighet, och diverse komplikationer som gränsdragningsfrågor och annat skulle kunna anföras, men jag - i alla fall för detta inlägg - lämnar dessa frågor därhän.

III. De tillåtna inskränkningarna i den totala friheten

Alla förstår ju att vissa individer skulle missbruka den frihet, och enligt min mening måste detta undvikas till varje pris (detta är den punkt jag skiljer mig från högeranarkisterna). Jag menar att alla individer har ett ansvar för sitt eget liv och sitt eget handlande, och missbrukas den frihet individen föds med, skall detta saktioneras med utebliven frihet för individen. Rätten till frihet kan alltså inskränkas om friheten missbrukas (kan för övrigt nämna en av de svenska Domarreglerna från 1700-talet som instämmer i detta, "Den som sin frihet missbrukar, förtjänar att mista henne").

Detta medför att man måste definiera vad som innebär ett frihetsövertramp, och vad som inte gör det, och det är alldeles för vitt för att ta upp här, men i sammanhanget är det inte det viktiga. Det viktiga är att detta är enda gången ett kollektiv, enligt min mening, skall få sätta sig över individen, och bestämma vad som är att anse som frihetsinskräkning och hur den skall sanktioneras. I mitt idealsamhälle är dock detta inflytande mycket begränsat. För att illustrera detta, kan påpekas att, i min egenskap av juris studerande, jag anser att säkerligen 90-95% av den lagstiftning vi har i landet skall avskaffas, då det som skall avskaffas inskränker den individuella friheten, även i fall då ingen annans individuella frihet är hotad. Denna form av lagstiftning skulle även vara omöjlig för kollektivet att stifta. För klarhetens skull vill jag dock yppa att detta är min ideologiska åsikt, och i dagsläget inte speciellt pragmatiskt, och därför inget jag förespråkar rent praktiskt i nuvarande samhällsbyggnad.

IV. Den politiska modellen

För att avsluta skall jag försöka, mycket mycket kort, beskriva det samhället där jag tror att sann frihet skulle kunna uppnås, med begrepp som jag inte närmare kommer att definiera i detta inlägg.

Grundläggande är kontrollen över de val individen gör i sitt eget liv. Med dessa val följer ett stort mått av ansvar över sitt eget liv (eller väldigt goda vänner som tar ansvar åt en), ett frihetens pris åtminstone jag utan tvekan anser att vara högst överkomligt. Man skall komma ihåg att det är fritt fram att bilda kollektiv av skilda slag, men det sker på frivillig basis, och dessa kollektiv har inget som helst direkt inflytande på de som står utanför kollektivet.

Individen har rätt att göra precis vad han vill med det han äger, inklusive sin egen kropp, så länge det inte inskränker någon annans frihet.

Det ekonomiska system som passar bäst ihop med detta system är onekligen en fullständigt fri marknadsekonomi - allt annat vore att inskränka den individuella friheten. Fullständig avtalsfrihet råder.

Samhället måste på något sätt besluta vad som förbrukar individens frihet, och det minst dåliga sättet för detta är majoritetstyranni, men denna tyranni skall vara ytterst begränsad i sin utformning.

Avslutningsvis kan jag ju bara påpeka det varje intelligent läsare redan reflekterat över: jag har genom detta inlägg knappast på något vis anfört något nytt i debatten - Adam Smith m.fl. tänkte i precis dessa banor för flera hundra år sedan - men det var inte heller meningen med inlägget. Tyvärr måste jag dra mig tillbaka till min kammare nu, seminarium imorgon och klockan är redan alldeles för mycket, men jag kanske återkommer till detta ämne i ett senare inlägg, då jag känner att jag endast satt foten i den ocean som detta ämne utgör.