Mitt skrivande i retrospekt

Efter en natts mer eller mindre meningsfulla sysslor, fann jag mig framför min laptop, smått uttråkad, med en märklig känsla, eller kanske snarare en ambition. Jag kunde inte direkt härleda denna, men jag fick för mig att skriva lite, vilket jag uppenbarligen sysselsätter mig med då och då. Problemet var bara att jag inte riktigt visste vad jag ville skriva. Nu har den intelligente läsaren tvivelsutan konstaterat att ambitionen att skriva kanaliserades in i detta blogginlägg, vilket förvisso stämmer, men detta skedde icke utan omvägar.

Jag fick nämligen för mig att öppna den mapp jag har på datorn, innehållandes alla dokument jag skapat av fri vilja utan yttre tvång (läs: skolarbete) de senaste fyra fem åren. Mappens innehåll är icke imponerade, varken i mängd eller i kvalitet, men den representerar ändå lite av en kronologi av min kognitiva verksamhet. De äldsta dokumenten härstammar från min gymnasietid, och är till största delen skrivna på det engelska tungomålet. Det märks att jag nyligen hade läst Nietzsches Zarathustra i Thomas Commons översättning från 1901 (om mitt minne inte sviker mig), då det intressantaste jag fann var tre i det närmaste pubertala aforismer, där jag försökt anamma det ålderdomliga språk och det sätt att uttrycka mig på, som är så framträdande just för den översättningen. Aforismerna var väldigt svärtade av pessimism (Schopenhauer lästes också flitigt under denna tid) och en del människoförakt. Jag förstår att jag var nöjd med dem när jag skrev dem.

Människoföraktet är något jag sällan tänker på numera. Visst, jag är väl knappast mindre cynisk idag än jag var då, men jag har bara konstaterat att den bild majoriteten av människor har om mänskligheten skiljer sig ganska mycket från den jag har. Jag talar inte om det så ofta helt enkelt, även om jag ibland får höra från någon god vän att jag kanske ibland är lite väl människofientlig.

Vidare fanns från samma period små försök till politisk filosofi, där jag resonerade kring hur man kunde effektivisera en stat, utan att individens friheter inskränktes. Då mina tankar kring detta i teorin inte har förändrats, har jag insett att det till stor del handlade om fantasier, för att inte säga utopier. Jag var idealist på den tiden, en titel jag inte längre kan tillskriva mig. Numera är jag mer av en pragmatiskt inriktad taktiker, inte minst sen jag började sysselsätta mig med kårpolitik. Idealism är något man bör högakta, men det har inget med verkligheten att göra.

Majoriteten av dokumenten var ändå försök till noveller. Det är också här jag kunde märka en utveckling, eftersom detta egentligen var den enda form av skrivande jag höll på med under flera år, om än ganska sporadiskt. Även här kan man ofta märka vad jag läst när jag författat något. Mest uppenbara är influenserna från Hjalmar Söderberg, men även andra märks. Det handlar om vitt skilda influenser faktiskt, allt från HP Lovecraft till Dostojevskij och Camus.

När man tänker efter är det faktiskt ganska tragiskt att det är så lätt att utläsa vad jag läste vid tidpunkten av författandet. Visst, de flesta stora författare har väl i början alltid mer eller mindre apat efter sina hjältar för att sedan utveckla sin egen stil. Dock tror jag att jag saknar förmågan, eller kanske talangen, att utveckla min egen skönlitterära stil. Nej, novellist blir jag knappast, besitter varken talangen eller ihärdigheten som är nödig för att lyckas. Det har jag vetat ett antal år nu.

Mina författardrömmar är – detta till trots – inte utsläckta. Man behöver inte författa skönlitteratur för att kunna titulera sig författare. Jag ser nog gärna mitt tänkande i tryckt form framöver, frågan är bara vilka tankar? Det kan nog tyckas ärelystet och ytligt att tänka så, men faktum är att jag inte ser på det hela riktigt på det viset. Jag har alltid funderat mycket kring det mesta, och jag har alltid haft idéer och åsikter. Dessa delar jag gärna med mig av, ofta i syfte att påverka min omvärld (vill dock än en gång påpeka att det inte är syftet med denna blogg – se det allra första inlägget Reflektion rörande publikt reflekterande).

För att avsluta tänkte jag klippa in en banal, men i mitt tycke tämligen underhållande dikt jag skrev i vredesmod på en tråkig svensklektion i gymnasiet. Den heter Olycklig själar två.

Olyckliga själar två,
usla diktidéer få,
”Nu ska karlarna få se på fan!”
tänkte Edith Södergran
Och Gustav Fröding, den idioten
har fått allt om bakfoten
Hans kärlek består av djuriska begär,
men det är lika fint det han svär
Något har de uppfyllt i alla fall
även efter att deras kropp blivit kall
Stackars skolbarn de plåga,
med sin outtröttliga poetiska låga

Om slopandet av fastighetsskatten och höjningen av reavinstskatten

När jag startade denna blogg hade jag knappast tänkt att skriva om politik, men jag finner det ändå lämpligt att ta upp det ämne som prytt löpsedlarna på våra anskrämliga kvällstidningar: slopandet av fastighetsskatten. Fastighetsskatten skall ersättas av en kommunal avgift, och reavinstskatten skall höjas från 20% till 30%. Dessutom kommer skattehöjningen fungera retroaktivt, alltså kommer den nya skattesatsen tillämpas även i fall då försäljning skett innan årsskiftet 07/08. Anders Borg, vår skarpe, men ideologiskt dubiöse finansminister, kommenterar detta med att säga något i stil med att det är beklagligt, men nödigt för att finansiera det hela. Hmpf…

Jag ställer mig något skeptisk till detta drag. Nu är inte ekonomi något jag är speciellt invigd i, men efter vad jag läst ställer sig ledande ekonomer skeptiska till ett slopande av fastighetsskatten. De menar att fastighetsskatten inte på något sätt sätter käppar i hjulet för ökat ekonomiskt välstånd, och att de allra flesta nationer har fastighetsskatt, just av denna anledning. Jag läste en debattartikel för något år sedan där man argumenterade att man skulle ha kvar fastighetsskatten, men slopa förmögenhetsskatten, då den ledde till att mycket kapital lämnade riket. Borgarna har visserligen sagt att de skall halvera denna, i mitt tycke, orättfärdiga skatt (varför skall man skatta på intjänat kapital, som man redan skattat för minst en gång tidigare?), men frågan är om det räcker. Nåja, låt oss återvända till fastighetsskatten.

Självklart välkomnar jag borttagandet av en skatt. Vi svenskar är, tillsammans med finländarna, världens tyngst beskattade folk, och en lättnad på denna börda är alltid välkommen. Men att denna skatt sedan ersätts av en kommunal avgift och dessutom en 50 procentig ökning av reavinstskatten får en ju att fundera på huruvida det är en lättnad över huvud taget.

Om man bortser från höjningen av reavinstskatten, så har jag förstått att majoriteten av villaägare kommer spara ganska måttligt på reformen. Cirka 3000 om året hörde jag som genomsnittssiffra. De som tjänar på denna populistiska reform är främst de villaägare i storstadsregionerna och bostadsbolagen. Visst, jag missunnar dem inte det på något sätt, för om man betalar 40 000 kr om året i fastighetsskatt förtjänar man verkligen en lättnad, men frågan är om en så pass markant höjning av reavinstskatten är ett pris man borde betala för den pittoreska sänkning det innebär.

Borgarna själva verkar inte speciellt nöjda, att döma av deras uttalanden och framtoning i media. Jag tycker att det känns som om de genomför denna reform endast för att de tidigare drivit frågan så hårt. De verkar förblindade av sina ambitioner, de inte ser konsekvenserna. Jag förstår inte riktigt varför.

I valrörelsen 2002 minns jag att moderaterna drev frågan om slopad fastighetsskatt väldigt hårt, men i förra årets valrörelse var det knappast en av de stora frågorna. Varför inte behålla fastighetsskatten ett tag till (möjligen att man konstruerar något slags tak på den, så helt horribla summor slipper drabba pensionärer som bor i sina barndomshem), slopa förmögenhetsskatten och sänka inkomstskatten istället?

Mer glädjande är i alla fall löftet om att sänka arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektor, vilket förhoppningsvis kommer att leda till fler nyanställningar, framför allt nu, mitt i en högkonjunktur. Men det återstår att se.