Om att fortsätta det man börjar

Bloggen har inte uppdaterats alls de senaste månaderna, och anledningen till detta trodde jag först var att jag hade så mycket annat att sysselsätta mig med, som tentor, rättegångsspel, överklagande av betyg och annat kopplat med universitetslivet. Detta visade sig dock vara en felaktig teori - önsketänkande kanske - när sommaren gjorde sitt intåg och gav mig nästan en månads ledig tid innan jag, igår, började arbeta. För att vara ärlig kan jag inte säga att jag sysselsatte mig med speciellt mycket vettigt under min lediga tid, läste lite filosofi och sov på ytterst märkliga tider.

Det är knappast ovanligt för det mänskliga släktet att påbörja saker - framför allt förlagda till fritiden - för att sedan inte avsluta dem på ett riktigt sätt. Förresten kanske den ovanstående meningen inte riktigt gör situationen rättvisa - de flesta av de aktiviteter jag tänker på har egentligen ingen given ändhållsplats, som den här bloggen till exempel. Jag tror att det jag menar går fram i alla fall.

Om vi för ett slag blir litet teoretiska och tillverkar en simpel, överskådlig modell av de företaganden som en människa sysselsätter sig med. Den mest fundamentala vattendelaren i denna modell är onekligen den mellan det en man känner att han måste göra och det en man känner för att göra. I den förra kategorin ingår sådana saker som att äta, sova et cetera (idets begär - se mitt inlägg om Freuds dynamiska modell av psykoanalys), såväl som att möta omvärldens krav gentemot sig själv - bibehålla sociala kontakter av varierande slag, ordna för sin försörjning och leverne (naturligtvis är själviska motiv en stor del i detta också, något annat vore idiotiskt att hävda). Det är dock den senare kategorin jag tänkte reflektera lite kring i detta inlägg.

Bloggväsendet utgör ett utmärkt exempel på något som faller inom denna kategori, åtminstone vanligtvis. Man kan mycket väl tänka sig motiv som faller inom den andra kategorin - kanske främst på social grund - men om jag, likt jag alltid gör i denna blogg, utgår från mig själv står det klart att mina motiv för att författa denna blogg utgörs av en vilja att skriva. Alltså känner jag för att skriva den, och därför gör jag det, utan krav utifrån.

Det största problemet med att göra saker för att man känner för att göra dem är när lusten att göra dem försvinner, och ursprungliga ambitioner förångas. Det är väldigt lätt att åsidosätta dessa saker av olika anledningar, eftersom man gör dem därför att man vill, och inte för att man måste.

Om vi fortsätter med vår lilla modell, kommer vi strax till nästa vattendelare (nu har vi alltså lämnat saker man känner att man måste göra därhän, och fokuserar helt och hållet på saker man känner för att göra), den emellan sådant man gör med anledning att sysselsätta sig för stunden och sådant man gör för att på längre sikt uppnå någon form av resultat (en kombination är högst möjlig, kanske till och med vanligast, men för diskussionens skull bortser vi från detta). Om vi målar upp en liten analogi med ett fotbollslag: när Lilltofta BK spelar en vänskapsmatch mot grannsockens lag gör de det för att sysselsätta sig (vi bortser från det faktum att de faktiskt blir matchtränade när det gör det), medan när de spelar en match i division 6 gör de det med en vision om att kanske vinna serien för att gå upp till division 5, eller att undvika att åka ner till division 7 eller något annat. De har alltså en viss planering, med mål de vill uppnå, som de också strävar efter att uppnå.

Det sägs att det är människan av alla arter på denna planet som har bäst förmåga att planera framåt och sätta upp strategier för att nå sina mål, och det kanske är därför som det - bland människorna - kan anses som ett misslyckande att inte färdigställa det man påbörjat. Anledningen till att människan, som ursprungligen var ett bytesdjur, överlevt är just denna förmåga. Det är så nära sammanlänkat med vår natur att tänka i banor av mål, kanske mer nu än någon gång tidigare. Därför anses det som ett misslyckande att inte uppnå vad man tänkt sig.

På så vis kan alltså motiven för att vilja göra något övergå från lust för att göra det, till en känsla av att man måste göra det. Det hela är egentligen tämligen olyckligt, men knappast ovanligt. Man blir bunden av att göra något man ursprungligen ville göra. Om vi återvänder till Lilltofta idrottsplats och pratar lite med målvakten i Lilltofta BK, Anders, så kanske vi får höra - om han är ytterst uppriktig - att han känner en bundenhet, en obligation, gentemot laget, om de ska nå sina mål, och ogillar varje sekund han står mellan stolparna. (Exemplet haltar dock lite, på grund av det faktum att fotboll är en lagsport - hade vi talat med en simmare istället hade exemplet varit bättre.)

Det hela är ganska olyckligt som sagt. Det som borde spela någon roll i sammanhanget är den lycka en viss aktivitet bringar då man sysselsätter sig med den, eller efteråt, inte vida uppfattningar om vad som utgör ett misslyckande.

P.S. Det måste erkännas att jag behövde en katalysator för att skriva detta inlägg. Jag driftar dock att påstå att jag skrev det för att jag kände för det, inte för att jag kände att jag måste. D.S.