En politisk vildes bryderier

Jag är en politisk vilde. Förvisso stöder jag den sittande regeringen i brist på ett bättre alternativ inom svensk politik men svensk politik består av en sällsynt brist på mångfald, och ideologiska skillnader är tyvärr ett minne blott.

I riksdagen idag har vi sex socialdemokratiska partier. Det sjunde, och detta skall de egentligen ha en eloge för (må vara att det är den enda eloge jag någonsin kan ge detta parti), vpk, är det enda partiet i riksdagen som skiljer sig rent ideologiskt från resten. Resten består av en formlös röra av socialliberalism, och socialliberalism är i min mening en otäckt avart, sprungen ur fusionen mellan liberalism och en del socialistiska idéer. I ett litet antal sakfrågor kan man finna skillnader, men dessa är av obetydlig magnitud. Sen att ena sidan är bättre på vissa saker, som att sätta folk i arbete, är irrelevant, eftersom samhället i grund och botten är det samma, oberoende av vilket av riksdagspartierna man röstar på, bortsett från vpk. Och vpk är förstås uteslutet för min del att rösta på, eftersom de står för raka motsatsen av det samhälle jag vill skapa.

Fram till att jag var i 15-års åldern titulerade jag mig moderat. Jag var till och med medlem i MUF, låt vara att jag inte var speciellt aktiv, men jag kände mig någorlunda hemma i partiets värderingar. Jag minns inte varför jag, på den tiden, valde att gå ur MUF och börja titulera mig "oberoende liberal" istället. Det var ett par år innan nya moderaterna lanserades, men kanske hade förändringen börjat redan då. För övrigt borde de inte kalla sig "Nya Moderaterna"."Nya Högersossarna" vore mer i enlighet med verkligheten.

Alla de gamla paradfrågorna för det gamla moderata samlingspartiet är borta. Individen har hamnat ur fokus, den svenska modellen förespråkas av arbetsmarknadsministern (och de övriga moderata stadsråden är jag rädd), man är för hyresreglering, man anser sig vara ett "feministiskt" parti (kan tilläggas att moderaterna troligen kommer att börja kvotera in kvinnor i partiledningen efter stämman i Gävle på torsdag) och de statliga monopolen på spel, alkohol och apotek verkar stanna. Man höjer punktskatter på tobak och straffar människor för att de behandlar något de äger, nämligen sin kropp, vårdslöst. Ekonomiskt sett har de gått från visionen om en fri marknad (något som kanske inte är den äldsta paradfrågan precis, Moderaterna var ju, i sann konservativ anda, länge ganska protektionistiska av sig) till förmån för rådande ekonomiska system. Ekonomi och stat är lika oförenliga som kyrka och stat. Måste vi vänta till nästa millinieskifte innan vi får se den separationen också?

Övriga borgliga partier skiljer sig egentligen inte på så många punkter. Kristdemokraterna har kvar vissa av sina ärkekonservativa värderingar, även om de mer och mer sållar sig till ledet. De vill visserligen sänka vissa av straffskatterna, men är för t.ex. Systembolaget. Folkpartiet, som kallar sig "Sveriges enda liberala parti", har visserligen en del tämligen vettiga företrädare, men är en ulv i fårakläder, då de flesta folkpartister jag stött på gärna lägger till prefixet "social-" på ordet "liberal". Partiet är även drabbat av en högst otrevlig feministfalang som är för kvotering i alla dess former, må det vara föräldraledighet eller sammansättningar i bolagsstyrelser för bolag inom privat och offentlig sektor. Centerpartiet står ut lite rent arbetsmarknadspolitiskt, då de vill "modifiera arbetsrätten" (det är ju märkligt att c, som för ett decennium sedan var ytterst nära att bilda regering med s, är det enda riksdagspartiet idag som driver den frågan). Vidare är de för ett federalt Europa, men samtidigt driver de decentraliseringstanken in absurdum. Dessutom får miljön för stor plats i deras politik. I vissa avseenden är de obehagligt lika mp.

Då återstår frågan vad göra? Vad göra för att på något sätt få min röst hörd i denna socialliberala sörja? Att stödrösta på ett regeringsalternativ för att det är mindre dåligt än det andra är ingen gynnsam situation. Jag har svårt att förstå varför inte ett gäng "gamla" moderater hoppade av och bildade ett riktigt borgligt parti i samband med omdaningen av moderaterna.

Det finns dock många frihetliga krafter i Sverige idag, som är betydligt mer liberala än fp någonsin kommer att bli. Jag tänker på t.ex. Timbro, Magasinet Neo m.fl. Dessutom finns en del personligheter inom de borgliga partierna som står ut som betydligt mer frisinnade än sina partikamrater, t.ex. Fredrick Federley (vad gör han i c egetligen?) och Ulrika Karlsson (m). Varför finns det då inget frihetligt parti?