Mitt skrivande i retrospekt

Efter en natts mer eller mindre meningsfulla sysslor, fann jag mig framför min laptop, smått uttråkad, med en märklig känsla, eller kanske snarare en ambition. Jag kunde inte direkt härleda denna, men jag fick för mig att skriva lite, vilket jag uppenbarligen sysselsätter mig med då och då. Problemet var bara att jag inte riktigt visste vad jag ville skriva. Nu har den intelligente läsaren tvivelsutan konstaterat att ambitionen att skriva kanaliserades in i detta blogginlägg, vilket förvisso stämmer, men detta skedde icke utan omvägar.

Jag fick nämligen för mig att öppna den mapp jag har på datorn, innehållandes alla dokument jag skapat av fri vilja utan yttre tvång (läs: skolarbete) de senaste fyra fem åren. Mappens innehåll är icke imponerade, varken i mängd eller i kvalitet, men den representerar ändå lite av en kronologi av min kognitiva verksamhet. De äldsta dokumenten härstammar från min gymnasietid, och är till största delen skrivna på det engelska tungomålet. Det märks att jag nyligen hade läst Nietzsches Zarathustra i Thomas Commons översättning från 1901 (om mitt minne inte sviker mig), då det intressantaste jag fann var tre i det närmaste pubertala aforismer, där jag försökt anamma det ålderdomliga språk och det sätt att uttrycka mig på, som är så framträdande just för den översättningen. Aforismerna var väldigt svärtade av pessimism (Schopenhauer lästes också flitigt under denna tid) och en del människoförakt. Jag förstår att jag var nöjd med dem när jag skrev dem.

Människoföraktet är något jag sällan tänker på numera. Visst, jag är väl knappast mindre cynisk idag än jag var då, men jag har bara konstaterat att den bild majoriteten av människor har om mänskligheten skiljer sig ganska mycket från den jag har. Jag talar inte om det så ofta helt enkelt, även om jag ibland får höra från någon god vän att jag kanske ibland är lite väl människofientlig.

Vidare fanns från samma period små försök till politisk filosofi, där jag resonerade kring hur man kunde effektivisera en stat, utan att individens friheter inskränktes. Då mina tankar kring detta i teorin inte har förändrats, har jag insett att det till stor del handlade om fantasier, för att inte säga utopier. Jag var idealist på den tiden, en titel jag inte längre kan tillskriva mig. Numera är jag mer av en pragmatiskt inriktad taktiker, inte minst sen jag började sysselsätta mig med kårpolitik. Idealism är något man bör högakta, men det har inget med verkligheten att göra.

Majoriteten av dokumenten var ändå försök till noveller. Det är också här jag kunde märka en utveckling, eftersom detta egentligen var den enda form av skrivande jag höll på med under flera år, om än ganska sporadiskt. Även här kan man ofta märka vad jag läst när jag författat något. Mest uppenbara är influenserna från Hjalmar Söderberg, men även andra märks. Det handlar om vitt skilda influenser faktiskt, allt från HP Lovecraft till Dostojevskij och Camus.

När man tänker efter är det faktiskt ganska tragiskt att det är så lätt att utläsa vad jag läste vid tidpunkten av författandet. Visst, de flesta stora författare har väl i början alltid mer eller mindre apat efter sina hjältar för att sedan utveckla sin egen stil. Dock tror jag att jag saknar förmågan, eller kanske talangen, att utveckla min egen skönlitterära stil. Nej, novellist blir jag knappast, besitter varken talangen eller ihärdigheten som är nödig för att lyckas. Det har jag vetat ett antal år nu.

Mina författardrömmar är – detta till trots – inte utsläckta. Man behöver inte författa skönlitteratur för att kunna titulera sig författare. Jag ser nog gärna mitt tänkande i tryckt form framöver, frågan är bara vilka tankar? Det kan nog tyckas ärelystet och ytligt att tänka så, men faktum är att jag inte ser på det hela riktigt på det viset. Jag har alltid funderat mycket kring det mesta, och jag har alltid haft idéer och åsikter. Dessa delar jag gärna med mig av, ofta i syfte att påverka min omvärld (vill dock än en gång påpeka att det inte är syftet med denna blogg – se det allra första inlägget Reflektion rörande publikt reflekterande).

För att avsluta tänkte jag klippa in en banal, men i mitt tycke tämligen underhållande dikt jag skrev i vredesmod på en tråkig svensklektion i gymnasiet. Den heter Olycklig själar två.

Olyckliga själar två,
usla diktidéer få,
”Nu ska karlarna få se på fan!”
tänkte Edith Södergran
Och Gustav Fröding, den idioten
har fått allt om bakfoten
Hans kärlek består av djuriska begär,
men det är lika fint det han svär
Något har de uppfyllt i alla fall
även efter att deras kropp blivit kall
Stackars skolbarn de plåga,
med sin outtröttliga poetiska låga

Om slopandet av fastighetsskatten och höjningen av reavinstskatten

När jag startade denna blogg hade jag knappast tänkt att skriva om politik, men jag finner det ändå lämpligt att ta upp det ämne som prytt löpsedlarna på våra anskrämliga kvällstidningar: slopandet av fastighetsskatten. Fastighetsskatten skall ersättas av en kommunal avgift, och reavinstskatten skall höjas från 20% till 30%. Dessutom kommer skattehöjningen fungera retroaktivt, alltså kommer den nya skattesatsen tillämpas även i fall då försäljning skett innan årsskiftet 07/08. Anders Borg, vår skarpe, men ideologiskt dubiöse finansminister, kommenterar detta med att säga något i stil med att det är beklagligt, men nödigt för att finansiera det hela. Hmpf…

Jag ställer mig något skeptisk till detta drag. Nu är inte ekonomi något jag är speciellt invigd i, men efter vad jag läst ställer sig ledande ekonomer skeptiska till ett slopande av fastighetsskatten. De menar att fastighetsskatten inte på något sätt sätter käppar i hjulet för ökat ekonomiskt välstånd, och att de allra flesta nationer har fastighetsskatt, just av denna anledning. Jag läste en debattartikel för något år sedan där man argumenterade att man skulle ha kvar fastighetsskatten, men slopa förmögenhetsskatten, då den ledde till att mycket kapital lämnade riket. Borgarna har visserligen sagt att de skall halvera denna, i mitt tycke, orättfärdiga skatt (varför skall man skatta på intjänat kapital, som man redan skattat för minst en gång tidigare?), men frågan är om det räcker. Nåja, låt oss återvända till fastighetsskatten.

Självklart välkomnar jag borttagandet av en skatt. Vi svenskar är, tillsammans med finländarna, världens tyngst beskattade folk, och en lättnad på denna börda är alltid välkommen. Men att denna skatt sedan ersätts av en kommunal avgift och dessutom en 50 procentig ökning av reavinstskatten får en ju att fundera på huruvida det är en lättnad över huvud taget.

Om man bortser från höjningen av reavinstskatten, så har jag förstått att majoriteten av villaägare kommer spara ganska måttligt på reformen. Cirka 3000 om året hörde jag som genomsnittssiffra. De som tjänar på denna populistiska reform är främst de villaägare i storstadsregionerna och bostadsbolagen. Visst, jag missunnar dem inte det på något sätt, för om man betalar 40 000 kr om året i fastighetsskatt förtjänar man verkligen en lättnad, men frågan är om en så pass markant höjning av reavinstskatten är ett pris man borde betala för den pittoreska sänkning det innebär.

Borgarna själva verkar inte speciellt nöjda, att döma av deras uttalanden och framtoning i media. Jag tycker att det känns som om de genomför denna reform endast för att de tidigare drivit frågan så hårt. De verkar förblindade av sina ambitioner, de inte ser konsekvenserna. Jag förstår inte riktigt varför.

I valrörelsen 2002 minns jag att moderaterna drev frågan om slopad fastighetsskatt väldigt hårt, men i förra årets valrörelse var det knappast en av de stora frågorna. Varför inte behålla fastighetsskatten ett tag till (möjligen att man konstruerar något slags tak på den, så helt horribla summor slipper drabba pensionärer som bor i sina barndomshem), slopa förmögenhetsskatten och sänka inkomstskatten istället?

Mer glädjande är i alla fall löftet om att sänka arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektor, vilket förhoppningsvis kommer att leda till fler nyanställningar, framför allt nu, mitt i en högkonjunktur. Men det återstår att se.

Notis om bloggens framtid

Bloggen har inte uppdaterats på närmare tre veckor. Tre veckor är en lång tid när det gäller bloggande. Så pass lång tid att det vore ett rimligt antagande att bloggförfattaren tröttnat på bloggen, och lämnat den att långsamt försvinna in i glömskans dunkel. Så är dock inte fallet.

Jag har varit mycket sysselsatt den senaste tiden. Inte nog med att vårens enorma tenta, till vilken mitt pluggande varit ytterst bristfälligt, närmar sig med stormsteg. Jag har även sysselsatt mig med två på varandra följande utlandsresor, som tagit mycken tid i anspråk.

Bloggen kommer att fortsätta uppdateras i mån av tid och lust. Flera halvfärdiga reflektioner är redan författade, och jag har massor jag vill skriva om. Tiden får utvisa när nästa reflektion publiceras, men något säger mig att det inte kommer dröja speciellt länge.

Om livserfarenhet

Den senaste tiden har jag reviderat min syn på livserfarenhetens betydelse. Det är inte alls så att jag förringat den tidigare, men jag har aldrig riktigt förstått dess betydelse, något jag känner att jag börjar göra nu. Om man funderar lite på det, säger det sig självt att erfarenhet är oerhört betydelsefullt i alla plan av livet.

Bör kanske sägas att jag är av uppfattningen att livserfarenhet härstammar i huvudsak från interaktion människor emellan. Livserfarenhet är främst en social egenskap, eller kanske bättre uttryckt, ett socialt redskap.

För att slänga med en klyscha, kan man ju konstatera att hela livet är ett lärande, i någon form. Man är mest mottaglig för nya kunskaper när man är barn. Både kunskapstörsten och förmågan att lära sig avtar när man blir äldre. Man slutar dock aldrig lära sig, det blir bara lite mer komplext när man är äldre, inte minst för att det man lär sig inte längre ligger på någon basal, grundläggande nivå.

Vilken situation man än försätts i, klarar man sig bättre om man upplevt en liknande situation tidigare (några undantag kan tänkas finnas, men då handlar man av någon anledning irrationellt – låt vara att det är av rädsla, högmod eller något liknande). Som människa har man lärt sig att applicera de lärdomar man dragit tidigare, på den förevarande situationen. Det handlar i grund och botten om evolution. Utan denna förmåga hade människan inte överlevt, eller åtminstone aldrig kommit till den dominerande ställning vi de facto besitter idag.

Självfallet är individer – enskilda exemplar av mänskligheten – olika bra på att ta till sig vad som lärs ut i livets skola, de är olika kapabla att förstå varför en viss situation utföll som den gjorde, och vilken del de själva hade i utfallet. Vissa är helt enkelt mer benägna att växa upp till en ålderdom präglad av visdom. Generellt kan man i alla fall konstatera att ju äldre man är, desto troligare är det att man kan betecknas som vis (om man har en någorlunda vedertagen definition av vad visdom innebär vill säga). Detta är lätt att glömma bort, vilket gör det lätt att avfärda vad äldre människor säger med tankar som att ”livet de har levt är så olikt det jag levt, så de vet ingenting”. Detta är egentligen ganska olyckligt.

Även om världen såg helt annorlunda ut för ett antal decennier sedan, är människan sig lik. Samhället utvecklas i en rasande takt, och förlegade värderingar och idéer ersätts med nya. Detta förändrar dock inte människan och vad hon strävar efter. Det förändrar inte den grundläggande sociala strukturen.

Jag förstår att vissa kulturer – främst i Asien – mer eller mindre dyrkar ålderdomen. Jag finner det inte alls märkligt, och tänkte argumentera för detta med hjälp av ett exempel. Om man tänker sig att man börjar arbeta på en arbetsplats – en fabrik, ett kontor, ett bageri et cetera – som lärling, är det klart att man inte bara sätter igång och arbetar utan att ha fått instruktioner och anvisningar. När man är osäker på hur en viss syssla skall utföras, söker man upp någon som har erfarenhet av arbetet och frågar hur det skall utföras, för att inte göra fel.

Så funkar det även inledningsvis i livet. Normalt står föräldrarna för svaren när man frågar, men andra – även de mer livserfarna än barnet – står även för en icke obetydlig del. Däremot tror jag att när man kommit upp i ungefär min ålder – runt två decennier – är det ganska ovanligt att man går till ”de mer livserfarna” än en själv. Funderar man på hur man skall lösa en situation och bestämmer sig för att rådfråga någon, blir det oftast någon i ens egen ålder, antagligen för att de har lättare att sätta sig in i situationen, då deras liv så gott som alltid är mer likt ens eget. Jag förringar inte alls värdet av diskussion med folk i ens egen ålder – personligen vet jag mycket väl hur mycket man kan få ut av att diskutera med en god vän – men man skall inte glömma bort att de äldre ofta besitter en visdom som överstiger ens egen.

Nyligen har samhället firat internationella kvinnodagen, med mycken opinionsbildning och manifestation. Idén med internationella kvinnodagen är att sätta fokus på kvinnan och hennes värde. Med inspiration från internationella kvinnodagen (och barndagen också för den delen) vill jag härmed föreslå internationella seniordagen, där man fokuserar på de äldre och vad de kan bidra med. Vem hjälper mig författa motionen?

Om drömmar

Jag sov någon timme nu på morgonkvisten och upplevde en märklig dröm. Den var skrämmande, eller åtminstone första delen. Sedan drömmer jag att jag vaknar, visserligen på samma plats som den ursprungliga drömmen utspelade sig på, men situationen är en annan. I denna del av drömmen så hinner jag tänka "vad skönt att det bara var en dröm" (detta gränsar onekligen till s k lucid dreaming, alltså det fenomen när man är medveten om att man drömmer och ibland kan styra vad som händer). Drömmen slutar med att jag återgår till situationen jag upplevde i drömmen i drömmen så att säga, vilket leder till att jag tänker "nej, nu jävlar är det dags att vakna" och jag tvingar upp mina ögonlock och vaknar på riktigt.

Vetenskapen har inte lyckats ge någon klar förklaring till varför man drömmer. Vissa menar att det är ett sätt för hjärnan att sortera och bearbeta händelser, känslor och tankar, andra menar att det emellertid inte fyller någon vettig funktion alls.
Oavsett om det fyller någon funktion eller inte står det klart, i alla fall för mig, att drömmar oftast handlar om saker man funderat mycket på tiden strax innan drömmen.

För något år sedan läste jag en hel del om lucida drömmar. Jag vet inte om detta är anledningen till att jag så ofta upplever detta fenomen, eller om jag bara är sådan som ibland inser att jag drömmer under själva drömmarna. Jag minns lucida drömmar från min barndom, långt innan jag visste att man ens kunde veta om att man drömde. Jag har aldrig kunnat styra mina drömmar, däremot har jag ofta tvingat mig själv att vakna när jag insett att jag drömt. Det har alltid kännts som en enorm kraftansträngning att öppna ögonen.

Efter vad jag läst, är det många som lägger ned mycket tid på att lära sig kontrollera sina drömmar. Jag känner till grundprinciperna för att a) inse att man drömmer (alltså uppnå lucid dreaming), b) kontrollera drömmen. Jag har dock aldrig försökt själv i någon större skala. Jag tror att lite av tjusningen med att drömma är just att man inte kan kontrollera drömmarna och att man inte vet att man drömmer. Onekligen måste realisationen att man drömmer tonas ned när man väl börjar kontrollera sin dröm, annars vore det ingen poäng med det hela; man skulle lika gärna kunna dagdrömma.

Att spekulera i varför man drömmer är ett företag jag finner meningslöst med mina begränsade kunskaper. Det räcker kanske med att konstatera att drömmar för min del oftast välkomnas, även om drömmens innehåll är obehagligt. En dröm kan innebära en trevlig verklighetsflykt, den kan också få en att ändra perspektiv på hur man skall lösa ett visst problem.

När vi ändå talar sömn, kan jag ju säga att min dygnsrytm varit exceptionellt dålig de senaste fem, sex dagarna. Tänkte ändra på det idag. Då är det ju bra att man har ett seminarium att sysselsätta sig med.

Reflektion rörande Burnt Offerings' awesomeness

Ok, dags för en lite mer lättsam "reflektion", som jag ändå känner att jag vill skriva. Jag har inte sovit sen kl 20 igår kväll, och har dessutom varit på seminarium, vilket krävt en hel del tankeverksamhet, så min hjärna är inte så skarp som den brukar vara. Parallellt jobbar jag dock på två andra reflektioner, som förhoppningsvis dyker upp på bloggen inom en snar framtid.

Det bara slog mig idag, när jag vandrade hem från mitt seminarium hur fruktansvärt awesome albumet Burnt Offerings av Iced Earth är. Och jag tänkte, "varför finns det inte fler album som är så här bra?" Nu, efter åtminstone 300 genomlyssningar under en tre års period tror jag mig ha funnit svaret, och det är faktiskt ganska enkelt.

Detta album är verkligen så nära min definition av perfektion man kan komma. Åtta ytterst bra låtar, vars kompabilitet är oerhörd, vars sammanvägning och ordning är perfekt. Gurorna blåser på med en oändlig ström underbara riff, basen är alltid ondskefullt (vilket i detta fall är något positivt) närvarande, trummorna pangar på likt ett outtröttligt gammalt vattenkylt maskingevär från första världskriget (de är ju inte speciellt snabba om man jämför med vad jag annars lyssnar på - men detta är inte negativt) och de få syntelementen är smakfulla. Allt detta i perfekt symbios.

Produktionen är klockren, speciellt om man betänker att skivan är från 1995 och att Iced Earth inte var en tiondel av vad de är idag; med andra ord, budgeten kan knappast varit speciellt stor. Varje instrument går att urskilja utan minsta problem.

Texterna... Oh, vilka mästerverk. Mina favoriter är antagligen Last December, som är en oerhört mörk tappning av Romeo & Julia, Diary som, medelst en vampyrmetafor, känns som ett poem rörande människans ständiga kamp mot livet självt, och Dante's inferno, som är en version av Dante Alighieris helvetesdel i Den gudomliga komedien. Allt finns där; helvetesporten, Charon i sin båt på floden Styx, alla Cerebi, Minos, jättarna, självmordskogen, Medusa, staden Dis och till sist Lucifer själv, med Judas, Brutus och Cassius i sitt gap av is. Detta är enormt.
Att dessa mästerverk sjungs av en kille som har mer känsla än en nervänding och mer bredd än Ryssland gör detta ännu bättre (varför var du tvungen att hoppa av Barlow? Ingen thrash/power metal-sångare kommer någonsin mäta sig med din storhet!)

Visst, det finns skivor med lika bra riff. Det finns skivor som är så här väl avvägda. Det finns skivor som känns lika äkta. Men, vad jag vet och i mitt tycke, finns det inga skivor som kombinerar allt detta. Utom Burnt Offerings.

För att summera kan jag säga följande: Detta är inte konst. Detta är inte poesi. Detta är höjden av mänskligt estetiskt skapande. Amen.

Reflektion rörande Freuds dynamiska modell av psykoanalys

Psykologi är en vetenskap som intresserar mig mycket, och efter ett samtal med en vän kom Freuds dynamiska modell upp. Efter att hastigast ha undersökt teorin sedan jag kom hem, har jag beslutat att författa en reflektion på ämnet. Kan nämna att jag endast besitter de allra mest elementära kunskaperna om teorin, och om psykoanalys i allmänhet. Därav följer att denna reflektion inte på något sätt motsvarar en vetenskapligt baserad kritik av teorin.

Frueds dynamiska modell delar upp det mänskliga psyket i tre aspekter: id (detet), ego (jaget) och superego (överjaget). Idet är den del av psyket som översätter grundläggande behov, såsom behovet att äta, dricka, föröka sig osv., till drifter (primärprocessen). Idet är det första som utvecklas i det mänskliga psyket, och idet är omedvetet. Det vet inte vad det vill ha, men det vet att det vill ha, och det vill ha allt på samma gång.
Egot är egentligen att se som idets slav, då egot, medelst kontakt med yttervärlden via sinnena, söker tillfredställa idets drifter. Egot är rationellt, till skillnad från idet, och söker att på ett problemlösande sätt nå idets mål då tillfälle för detta ges. Jaget är psykets enda medvetna del.
Superegot är var alla värderingar sitter, och påverkar vårt beteende i förhållande till andra. Det strävar efter perfektion, eller rättare sagt, den bild av perfektion som
superegot besitter. Denna bild har skapats av att olika former av beteende belönats eller bestraffats. Då idet står för de biologiska behoven, står superegot för de sociala. Dessa behov är mer komplexa.

Freud har alltid kritiserats hårt, och den moderna psykologin väger inte, vad jag vet, hans ord speciellt tungt. För denna reflektions syfte är detta fullständigt irrelevant, då jag - oberoende av teorins riktighet - hade tänkt applicera teorin på mig själv.

Inledningsvis kan man ju konstatera att man till stor del de facto är styrd av sina behov. En individ som icke är det överlever inte, så enkelt är det. Detta faktum ensamt innebär ju icke att idets existens är klarlagd, men det är en början.
Vad som vidare talar för att idet existerar som Freud har beskrivit det, är att det måste anses som i grunden omedvetet. Det kan vara lätt att tro att man är medveten om sina behov utan att det tolkats från en abstrakt del av psyket - vilket kan vara fallet i vuxen ålder - men tänker man ett steg längre, inser man att detta omöjligen kan ha varit fallet hela ens liv. Så vitt jag vet har vetenskapen tvivelsutan konstaterat att en människa inte är medveten om sin egen existens förrän vid tre månaders ålder. De små monstren som är yngre är i sin helhet behovsstyrda. Är de hungriga skriker de tills de får mat, är de trötta somnar de. Detta visar på att behoven inte - åtminstone inte i livets inledande skede - på något sätt styrs av ett medvetet tänkande.
Frågan kvarstår dock om idet faktiskt fortsätter existera efter att egot skapats, vilket är nästa steg i det mänskliga psykets utveckling. Idet kanske blir medvetet, och sammanfogas med egot. Eftersom det handlar om en teoretisk modell, saknar detta egenligen betydelse. Om något om detta spörsmål skall sägas, kan man ju konstatera att man inte alltid vet varför man handlar på ett visst sätt. Grunden till ens handlande torde finnas i tillfredsställandet av ett behov, även om man icke inser detta vid handlingens tidpunkt. Alltså anser jag att idets existens känns rimlig, inte bara innan man uppnått en viss grad av medvetenhet, utan genom hela livet.

Egots existens råder det väl egentligen inga tvivel om (så länge man faktiskt accepterar att man existerar över huvud taget - att livet inte bara är en ond illusion - detta är förstås ett rekvist för teorins existens). Jag är medveten om min existens, och den förmedlas till mig främst genom mina sinnen. Stor del av min existens går ut på att tillfredställa diverse behov, såväl biologiska som sociala. Om hela existensen går ut på det, skall jag försöka utreda nedan.

Först tänkte jag dock säga något om superegot. Som jag ser det, hänger hela superegots existens på huruvida det är medvetet eller inte. Om det är medvetet, vore det en del av egot, och alltså nonexistent. Om jag utgår från mig själv (vilket jag också gör), anser jag att det inte råder några tvivel om att det är omedvetet. Detta baserar jag dels på det faktum att jag vet att jag inte känner till alla mina värderingar (ibland kommer jag nämligen på mig själv med att anse saker, som egentligen saknar grund och som jag icke kände till innan jag insåg att jag tyckte det, vilket måste anses vara en värdering som visar sitt anlete i min hjärna), dels för att jag ibland handlar på ett vis vars grund jag inte känner. Efter en stunds reflekterande, kan jag dock ibland spåra beteendet till strävan att tillfredställa ett socialt behov. Dock, skulle man kunna tänka sig att superegot i själva verket är en del av idet, som utvecklas senare. Klart är i alla fall att de sociala behoven och värderingarna beror på miljö, och inte arv. Om superegot är skilt från idet är egentligen irrelevant om man accepterar ovanstående resonemang. Man kommer nämligen fram till att superegot existerar, oavsett om det är en del av idet eller inte.

Så här långt tror jag att Freuds teoretiska modell speglar det mänskliga psyket ganska bra. Modellen blir dock kraftigt lamslagen om en människa kan handla utan att försöka tillfredställa ett behov av någon sort. Varifrån, om vi stannar i Freuds modell, skulle ett sådant handlande komma ifrån? Det kan inte komma från idet eller superegot, eftersom endast behov kommer därifrån. Det kan inte heller komma från egot, då egot endast söker lyda de order egot får från idet och superegot. Egot som en entreprenör, som inte har annat syfte än att uppfylla de krav köparen (i detta fall idet eller superegot) ställer.

Går det då att tänka sig ett handlande som inte ämnar att uppfylla ett behov av någon sort? Efter en stunds reflekterande måste jag nog säga att generellt sett gör det inte det. Man kanske kan gå ännu längre och säga att det inte gör det. Först tänkte jag mig att psykiska störningar kanske skulle kunna anses vara icke-behovsbundna, men troligen ligger störningen i superegot (eller möjligen i idet), som sänder signaler om behov som kan vara svåra att förstå för en utomstående betraktare. Till och med självmord måste anses som tillfredställandet av ett behov; allt som oftast ett behov av att avsluta sin jordliga existens.

Som framgår av mitt resonemang, anser jag att Freuds dynamiska modell säkerligen återspeglar verkligheten till stor del. Att tro att den skulle vara heltäckande på ett så komplext område som det mänskliga psyket, vore onekligen naivt, men det förringar inte modellens värde.

Anledningen till att jag skriver denna reflektion är att jag funderat en del kring motstridiga impulser. Jag spårar detta till en konflikt mellan idet och superegot. Eftersom denna reflektion redan är mycket lång, spar jag reflektionen om konflikten mellan idet och superegot till ett senare tillfälle.